“Some problems we share as women, some we do not. You fear your children will grow up to join the patriarchy and testify against you, we fear our children will be dragged from a car and shot down in the street, and you will turn your backs upon the reasons they are dying.”
som frivilligt lever i en intim relation med sina förtryckare."
Extremt och vidrigt uttryckt, fullständigt falskt påstående samt oerhört korkat.
Det kan de flesta av de flesta kön och de flesta ursprung och ålder upprört enas om.
Ytterst få vill hålla med om att
1. Kvinnor är förtryckta i vårt samhälle
2. Män förtrycker kvinnor
Fler vill påstå att
1. Det är hemskt att det finns typ, våldtäkter och kvinnomisshandel men
2. Skitmånga män blir oskyldigt anklagade så det är komplicerat, jag håller mig utanför
Eller
1. Det är kasst att kvinnor har lägre lön och så men 2. Kvinnor är faktiskt fysiskt svagare och varför ansöker de inte om fler chefsjobb då
Eller
1. Män har det inte så lätt de heller
2. Feminism pha, lägg av och ställ dig i köket *skoja* men serri vi är ju jämställda redan lol
Det finns säkert kvinnor som är "förtryckta", men ingen har sett det. Kanske vissa män förtrycker, men ingen jag mött. Åk till Afghanistan och säg att kvinnor är förtryckta i Sverige.
Så Prinsessan Madeleine är förtryckt av hemlösa Igor?
Låter det.
Däremot håller varenda tänkande person tveklöst med om att kvinnoförtryck är vidrigt.
"Jag ser kvinnor och män som jämställda, det är en självklarhet i dagens Sverige",
avbryter en snubbe och tystar därmed en tjej som äntligen tagit mod till sig att prata.
Han sätter punkt för samtalet och börjar prata om något annat,
som samtalets självutnämnda moderator. Det är SKITVANLIGT.
Män som subtilt förtrycker samtidigt som de hävdar att förtryck inte existerar.
Så då existerar alltså INTE kvinnoförtryck, eftersom en vältalig man sagt det,
och eftersom han bestämmer. Så existerar inte. Kvinnoförtryck.
Eh. Jaha. Ok.
Ordet "kvinnoförtryck" är reserverat åt det som vårt samhället anser vara "extremt",
och väldigt långt ifrån oss. När vi i Sverige talar om kvinnoförtryck,
talar vi om könsstympning av flickor i Senegal och stenkastning på kvinnor i Afghanistan.
Det är långt ifrån oss, och vi kan kalla det "oaccaptabelt" just för att vi måste acceptera det,
eftersom vi som vanliga Sverige faktiskt inte besitter makten
att fullständigt omvända en avlägsen kulturell tradition.
Däremot slår oss aldrig tanken att kvinnor i väst genomgår social påtryckning i sådan grad,
att det inte är helt ovanligt att kvinnor frivilligt lägger sig på en brits
för att få sina fittor skurna i och omformade till oigenkännlighet,
för att behaga någon slags patriarkal föreställning av hur en kvinnas underliv bör se ut.
I Senegal är det tradition att skada flickor, för att män ska få makt över dem.
I Sverige är det tradition att (med helt andra metoder) skada flickor,
för att män ska få makt över dem.
I Sverige tycker vi att det som händer i Senegal är fullkomligt fruktansvärt,
men i Senegal är det en gammal, vanlig del av samhället som få öppet protesterar.
Det är olika grad, kultur och metod i samma led av att vålla kvinnor någon form av skada,
för att främja patriarkatets intresse att bevara mäns makt.
Vi kan även kalla det "kvinnoförtryck".
Kvinnoförtryck är inget som vi vill att vårt eget samhälle ska associeras till.
Kvinnoförtryck tillhör främmande kulturer.
Kvinnoförtryck är dåligt.
Kalla mig lyxfeminist som förbarmar mig över kvinnors situation i Sverige,
när kvinnor i Senegal och Afghanistan har det så jävla mycket sämre.
Men då bör ni kalla Stefan Löfven för lyxsocialdemokrat
när han förbarmar sig över arbetslösheten i Sverige (som är 8%),
när arbetslösheten i Spanien nästan är 30%. I Uzbekistan är den över 70%.
Summa summarum: Ingen vill erkänna att kvinnoförtryck finns i det vi nöjt kallar
"världens mest jämställda land".
Så.
Kan det vara så att vi inte ser förtrycket eftersom vi ser förtrycket hela tiden?
Dags för fakta! Woho
Om vi konstaterar att kvinnan:
1. Har mindre pengar än män (färre heltidsjobb, lägre lön på kvinnodominerande arbetsplatser än mansdominerande, lägre lön för exakt samma arbete, mycket färre kvinnor i maktpositioner och chefspositioner osv)
2. Har mindre makt än män
(pengar = makt i vårt samhälle, färre kvinnor i politiken, maktpositioner, chefspositioner osv osv)
3. Får bestämma mindre än män
(eftersom de har mindre pengar och makt så väger deras ord inte lika tungt, de får inte forma samhället i lika hög grad eftersom Sverige främst styrs av män, därför är samhällets struktur med lagar, värderingar och hela köret utformat fördelaktigt åt män och ofördelaktigt åt kvinnor)
4. Sexualiseras och objektifieras i alla medier
(kvinnor får genom film (17% av filmer har kvinnor i huvudrollen), TV, tidningar och reklam bilden av att de är föga värda utöver sitt utseende, och påverkas av föreställningen att deras primära funktion är att behaga det manliga egot. Det påverkar såklart kvinnor självbild och begränsar deras identitet till en förminskande könstillhörighet)
5. Inte har samma rätt inför lagen som män (otaliga friande våldtäktsdomar, kvinnans version anses mindre trovärdig, fallet då en tafsad kvinna dömdes för misshandel då hon gav förövaren en snyting, våldtäktsoffer får försvara sig, osv)
6.Försummas i språkets struktur (I språket vi talar är män alltid i centrum, ord som MÄNniska, herravälde, "man mot man", ombudsman, köpman, riksdagsman osv osv osv, vi sätter mannen i konstant aktivt centrum i språkets konstruktion och gör kvinnan till ett undantag, den andra, vid sidan av mannen som är mänsklighetens överMAN. Om vi skulle säga "kvinniska" istället för människa, vore det ju jättetokigt för män är ju inte kvinnor således inte kvinniskor, medan kvinnor självklart är ombudsmän, handelsmän, människor. Detta är en självklar del av vårt evighetspatriarkala samhälle.)
7. Sexualitet förvrängs (Kvinnan sexualiseras på mannens villkor och enligt deras önskemål på hur en kvinnas sexualitet bör vara, och alltid i förhållande till mannen själv. Ytterst sällan är kvinnans sexualitet helt fristående.)
8. Försummas socialt
På grund av ovanstående punkter får kvinnor inte lika respekt eller blir lyssnade på i sociala sammanhang, i samma mån som mannen. Hon värderas efter sitt utseende, och enbart efter sin person om den behagar patriarkatets föreställning av hur en kvinnas personlighet bör vara, och ur hon bör bete sig. Om hon inte anses vara visuellt attraktiv eller ha en personlighet som är fördelaktig för männen, så får hon mindre uppmärksamhet.
Efter att ha arbetat oss igenom denna lista så kan vi konstatera
att män som grupp generellt gynnas av denna struktur,
i form av
1. Mer pengar än kvinnan 2. Mer makt än kvinnan
3. Mer bestämmanderätt än kvinnan
4. (många) Mäns ego stärks av att kvinnor sexualiseras och objektifieras i medier
5. Fördel i lagen
6. Friare sexualitet (särskilt om de är heterosexuella)
7. Socialt företräde
Tycka vad vi vill om ovanstående listor, men typ så ser det ut.
På pappret har alla kvinnor frihet att studera, göra karriär, kräva ordet, "ta för sig",
och se ut ungefär hur hon vill, samtidigt som samhället kontrollerar VAD hon vill.
Vi kan nu konstatera att
1. Kvinnor är förtryckta i vårt samhälle
2. Män gynnas av kvinnoförtrycket, har makten i samhället och förtrycker således kvinnor.
Inte nödvändigtvis på ett individuellt, frivilligt eller ens medvetet plan, men så ser strukturen ut.
Och ja, vi kan vara glada och nöjda fast vi är en del av en förtryckt grupp.
Och nej, jag springer inte runt och ropar att jag är förtryckt hela tiden.
Det är skillnad på att A förtrycker B, beroende om
A = medelsnittsmannen och B = medelsnittskvinnan eller A = män som grupp och B = kvinnor som grupp.
Det finns såklart enorm skillnad mellan individualism och grupperingar.
Vi måste sluta vara så egocentrerade och börja tänka på helheten.
Kvinnoförtryck existerar även om DU inte känner dig förtryckt eller om DU inte förtrycker någon.
Förtrycket existerar oavsett,
och först är vi slutar se det och faktiskt SER det, så inser vi hur jävligt det är.
Nya idéer och åtgärder rubbar trygghetens vagga och gör vår tillvaro instabil och skrämmande.
Vaggans rubbning är förändring.
Därför är det jävligt dumt att förkasta "kvinnoförtryck".
Vi kan ju inte förändra något vars existens vi inte vill erkänna.
På Flashback förlikas ett halvt dussin svenskar med åsikten att alla utom de själva är parasiter.
På alla andra sociala medier enas tio tusen dussin människor globalt
om att fascism måste bekämpas snabbare än fan. Med #KämpaShowan slås de ensliga flashbackfascisterna ut på distans.
I tisdags gick en främmande man fram till mig mitt på dagen i Malmö
och bad mig suga hans kuk. "För den är så hård", sa han.
Hårt slog mina skor i kullerstenen när jag gick därifrån fylld av vrede. Tre dagar tidigare dansade 200 kvinnor och transpersoner genom samma stad,
och ropade INGA SEXISTER PÅ VÅRA GATOR! och VI TAR NATTEN TILLBAKA!
Då var vi fyllda av hoppet som ekade genom Malmös gator.
En knapp femtedel av alla våldtäkter anmäls,
och av de som anmäls leder knappt 10% till fällande dom. Det är statistik från Brottsförebyggande Rådet,
statistik som är ett direkt resultat av ett mönster som gör kvinnor rädda för män. Ett mönster som främjar våldtäktskultur. I januari friades en våldtäktsman som erkänt sitt dåd, men inte sitt brott.
3000 personer samlades i en manifestation Stockholm och tusentals fler i hela Sverige.
Vi var många som var skit jävla arga.
I lördags attackerades en samling feminister av sex nazister. Fyra feminister knivhöggs. En var väldigt nära att dö. Idag visade 10 000 människor att Malmö tillhör antifascister.
De tog tillbaka Malmö.
Jag anar att det knakar i högerfogarna. Knakandet låter som 20 000 personer på en manifestation i Kärrtorp. Som 10 000 demonstranter i Malmö.
Som 3000 personer som ropar ut sin vrede efter en friande våldtäktsdom.
Som 500 feminister som dansar genom Lunds gator 8 mars.
Knakandet låter som förändring.
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle annars Karin Boye vara så välciterad? Smärtan vid förändring är ingenting emot smärtan vid ännu en friande våldtäktsdom. Och smärtan i magen efter lönebesked från en kvinnodominerande arbetsplats,
och att tvingas lyda mannen som tycker kvinnans plats är i tystnaden.
Konkret är känslan av att vi blir fler som förstår det.
Och den anonyma flashbackfascisten
och den offentliga riksdagsfascisten
och nazisten med kniv ska bli så förskräckligt rädda när de ser oss tillsammans.
När vi förändrar.
Knoppar brister. Nånting om våren, men det bästa är sista versen,
när Boye skriver:
"Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen."
Jag är ganska säker på att uttrycket "bromance" är ett utmärkt exempel
på hur pinsamt ömtåligt maskulinitet är. Även när det används "på skämt".
Vet ni var kvinnors motsvarighet till "bromance" kallas? Vanlig jävla vänskap.
Och så säger de att tjejer bara snackar skit om och fryser ut varandra. Många unga män kan inte ens röra varandra vänskapligt på bild utan att lägga till hashtagen #nohomo. Många män rör varandra romantiskt "på skämt". Höhö kolla oss, vi härmar bögar/tjejkompisar som rör varandra. (reserverar att de inte är homo, tar avstånd från bögar/tjejer, skrattar gott).
Patetiskt.
Maskulinitetskomplex är så övergripande och alla sätt att upprätthålla maskulinitet välkomnas som värdefullt bevismaterial på att en man minsann INTE ÄR GAY! Eller ännu värre: kvinna/kvinnlig. En framstående metod för att ta avstånd från manlig homosexualitet eller kvinnlighet är att skämta om och göra narr av den. Att poängtera att man absolut inte tillhör den minoriteten. (Kvinnor är btw världens största "minoritet" då befolkningen faktiskt består av flest kvinnor).
Och hela den här "Jag är inte gay, men shit vad Brad Pitt är snygg!"-grejen. Har aldrig hört en tjej säga "Jag är inte gay, men Rihanna omg". Heteromän har ett så mycket starkare behov av att bevara sin heterosexuella pondus. Måste reservera den. Livrädda att framstå som något annat än maskulin. Klär ut sig till kvinnlig prostituerad på maskerad för att visa på *humor* och *självdistans*. Wow vad kul! Nyskapande! Fräscht! Och årets Oscar för bästa manliga stolpskott går till...
Ändå är såklart manliga homosexuella sjukt överrepresenterade i media och hela offentligheten, om vi jämför med kvinnliga dito eller transpersoner. Manligheten är helig och män är överrepresenterade nästan överallt. När män inte är överrepresenterade precis överallt har feminismen gått för långt. Då behövs det en TV-kanal för bara män. Då klagar en kränkt mansgrupp över att det inte finns några mansjourer.
Visa lite respekt för bövelen.
Ett jämställt samhälle skulle såklart reducera homofobiska uttryck och töntiga manlighetsideal. Det skulle avsluta många mäns starka behov av att separera sig från det andra könet, kvinnan. I ett icke-patriarkalt samhälle behöver inte män ta avstånd från "kvinnliga egenskaper" eftersom samhället då inte kommer anta att det är något fel med att vara kvinna. Eller homosexuell man. Eller en heterosexuell man som vill gosa med sina killkompisar.
Min känsla varje gång jag hör/läser uttrycket "bromance":
Ni vet alla supergulliga avancerade frierier som har ett helt musikalnummer inövat? Såna som vi ser på Youtube och som delas på fejjan emellanåt? Och alla bara AWWH *cry* IT'S BEAUTIFUL!!!!
. Varje gång jag ser såna frierier så hoppas jag innerligt i mitt kalla cyniska hjärta, att paret haft en detaljerad konversation i förväg och tydligt kommit överens om att de båda faktiskt vill gifta sig.
För om du faktiskt överraskar din partner med ett stort arrangerat frieri som involverar familjen, eller äger rum på exempelvis julafton eller Disneyland, helt utan förvarning... Det känns jävligt manipulativt och tvingande.
Hur kan någon människa VÅGA säga nej i ett sådant här frieri?
Ok jag grät lite av rördhet men helt ärligt, fy fan vad påtvingande.
Jag har lärt mig att vi har demokrati Att landet styrs av alla vi Fast riksdagsmän är jättesnälla och bestämmer allt som måste gälla Hjälper oss med det mesta Vi vet ju inte vårt eget bästa
Maktens ord är folkets lag Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att liberalism gör mig fri Och separerar mig från ni Med egna pengar att addera Så att jag kan konsumera
Och om jag då blir arbetslös
Så är jag ganska värdelös
Det är dumt att vara svag
Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att motstånd inte lönar sig
att våldtäkt är bättre än pepparspray att polisen alltid hjälper oss
och att det är fel att slåss
(om du inte är polis och ostraffbar
för då är övergrepp självförsvar)
Enbart makten får använda slag
Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att män skapat allt vi har och fortsätter styra så himla bra Ibland får kvinnor hjälpa till Fast avla och vara snygga är allt vi vill
även om det är trist i mångt
för feminismen har faktiskt gått för långt
Kvinnor ska vara män till behag
Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att det finns två former för alla stöps i heteronormer
Där andra bestämmer ens identitet som måste vara könskonkret och om du inte passar i den så är du en konstig och förvirrad hen
Normen har inga undantag
Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att ingen är rasist
även om personen är rasist och sitter i ett regeringsparti
i denna idylliska demokrati Yttrandefrihet är medias allehanda för att sprida rasistisk propaganda
Rasism främjas av svensk grundlag Det har jag lärt mig idag
Jag har lärt mig att fattiga måste härda
Att sjuka och gamla är mindre värda och att utsatta är samhällets belastning För tillväxt mäts i kapitalavkastning Enbart latmaskar har det svårt
För rika har faktiskt kämpat hårt
Lycka är när rika får jobbskatteavdrag Det har jag lärt mig idag
Det finns en ganska stor grupp människor med en väldigt diffus politiskt identitet. Vi kan kalla dem "men...-ister", eftersom de reserverar alla sina åsikter med ett "men".
De är absoluuut inte är rasister (men...), och de vill ha jämställdhet (men...) och så vidare.
Så vad är de egentligen?
De är ju inte rasister men... de har rasistiska värderingar och åsikter.
De vill ha jämställdhet men... de vill inte att någon ska göra något för att nå dit. De vill minska klassklyftorna men... de tycker det är rimligt att enstaka tjänar galet mycket pengar på bekostnaden att väldigt många nästan inte har några pengar alls.
Eller de tycker att det är orättvist men... livet är orättvist och alla metoder till förändring är dåliga.
När feminister gör försök att uppnå jämställdhet, då har minsann feminismen gått för långt.
Ändå är typ alla jag någonsin träffat officiellt för jämställdhet. Men... ändå inte.
Jäkla men...-ister. Jag vet inte var jag har er! Jag vet att vi EGENTLIGEN inte delar åsikter så jag förmodar att ni står på motsatt sida,
fram tills "men...":et är ersatt med ett "så...!", så att det blir
"Jag är inte rasist SÅ jag värderar inte människor efter deras ursprung!"
"Jag är för jämställdhet SÅ jag är feminist och jag står bakom kampen för förbättring!"
Bara ett enkelt ordbyte och byte av inställning så kommer det bli härligt och bra. Typ som detta
Varför tar så många kvinnor avstånd från feminism?
Många kvinnor tar avstånd från feminism eftersom de inte ser något problem.
Visst, men den som inte försöker flytta på sig känner inte kedjorna.
Det är skönt att vara nöjd med tillvaron. Det är skönt att intebrinna av ilska.
Sedan är det bekvämt att kunna spela på sitt utseende för att få sin vilja igenom.
Bekvämt att använda sin könstillhörighet för att få vissa små förmåner. Ibland är det bekvämt att folk antar att jag är hälften så kompetent som män,
så att jag får dubbel beundran när jag kan. Naw, vad duktig du är som kan koppla in en HDMI-kabel helt själv!
Visserligen får deras antaganden mig att tvivla på min egen förmåga,
men skitsamma. Ibland är det löjligt lätt att imponera, eftersom vissa verkar förutsätta att jag är lite korkad.
Kan bero på mitt apliknande utseende, kan bero på min könstillhörighet.
Det är bekvämt att kunna gråta bort en utskällning från en auktoritet.
Visst, när jag gråter på riktigt så tror folk att jag manipulerar och är överkänslig.
Men skitsamma.
Det är bekvämt att min främsta egenskap är mitt utseende,
fast när jag INTE är snygg, är jag då mindre andel önskvärd kvinna?
ingen aning men SKITSAMMA.
Det är bekvämt att slippa öppna dörrar och dra ut stolar.
För det är skitjobbigt att öppna dörrar med mina små svaga kvinnohänder. Jag är så tacksam att jag förlåter de män som kallat mig och mina systrar för slampor,
när vi ligger med vilka vi vill. Allt är förlåtet. O tack så hemskt mycket för att jag slapp öppna dörren.
Det är bekvämt att bli särbehandlad. När ens åsikter inte väger lika tungt som en mans åsikt. Och att vara lite rädd för de män vars blickar vi lärt oss sträva efter att få.
Konstigt.
Det är bekvämt att anses vara "svag" bara för att jag inte kan lyfta exempelvis en stor läderfåtölj eller slå ner någon.
Det är tydligen viktigt att kunna det. Själv besitter jag bara den fjuttiga förmågan att föda barn. Men skitsamma.
Det är ju kul att bjuden på alkohol på krogen
(även om du sällan blir det och när det händer så är det oftast av en snubbe som vill hångla och du känner att du borde som tack för drinken fast du egentligen inte vill men du vet hur dyr drinken var så du gör det ändå och hoppas att det räcker, får skuldkänslor, kanske du ljuger om att du har pojkvän
eller springer och gömmer dig men skitsamma).
Trots att tjejen på bilden ovan inte vet vad feminism innebär,
så är hennes poäng lättvunnen eftersom alla punkter är lätta att stå bakom för de flesta. Ett stort problem är att västvärldens samhälle har satt ett likhetstecken mellan "offer" och "hopplös ryggradslös ynkling".
Och ingen vill se sig själv som en hopplös ryggradslös ynkling. Sen kommer feminismen och säger att kvinnor är offer för ett patriarkat, och många kvinnor blir helt "NEJ vi är inte ALLS hopplösa ryggradslösa ynklingar". De vill absolut inte tro att de är diskriminerade i samhället, för då är de ju ynkliga och svaga, och det vill ingen människa vara.
Det är busenkelt att diskutera med män som dissar feminism. Men att diskutera med en kvinna som gör samma sak är fan skitsvårt.
Kvinnor som inte känner sig särbehandlade eller trivs i särbehandlingen
är ju glada som det är och behöver inte förändring. Jag är glad för deras skull. Det paradoxala är att de tycker att våldtäktsmönster, sexuell objektifiering
och annat förtryck måste motarbetas,
även om de själva inte ser sig som offer för strukturerna som upprätthåller dessa mönster.
Trygghet vaggar oss in i feghet, den lurar oss att vara nöjda med mindre än vi faktiskt kan få.
En tam kanin är bekväm i sin bur, men den befinner sig ändå i en bur.
Den öppna åkern existerar inte i dess världsbild, så den är nöjd som det är.
Det är skönt att chilla i buren. Precis som många kvinnor är begränsade i bekvämlighetens bur,
ovetande om sin sanna potential.
Men chillandet är bara en ynka skygglapp ifrån den oslagbara känslan
att brinna av ilska.
Vi kan inte beskylla kaninen för sin nöjdhet. Vi måste beskylla strukturen som vant den vid begränsning.
Därför har jag djup förståelse för kvinnor som tar avstånd från feminism.
Nu vill jag såklart inte likställa någon människa med en tamkanin, men jag hoppas ni fattar metaforen.
Och visst. Det är INGEN som officiellt HINDRAR mig från att göra VAD JAG VILL i livet.
Men samhällsenhetliga mönster får många kvinnor att tro
att deras kön innebär dittan och dattan och att de bör göra dittan och dattan
och bete sig dittan och dattan. Det begränsar dem oerhört. Män har också dittan och dattan förväntningarsom drar ner andra potential. Alla har det.
Varje pytteliten orättvisa är en del av en stor fet orättvisa, för KVINNOR är inte SÄMRE. KVINNOR förtjänar INTE att bli behandlade sämre på NÅGOT vis, bara för att de inte är män. Men det blir de minsann.
Jag förstår verkligen kvinnor som trivs. Det är skönt att inte brinna.
Tryggheten vaggar oss. Den lurar oss.
Men den som inte försöker flytta på sig känner inte kedjorna.
Vid det här laget vet vi alla att feminism är kampen för jämställdhet.
Alla tycker inte att vi människor ska vara jämställda. Alla vill inte erkänna att kvinnor har en lägre position i samhället än män. Alla vill inte stödja kampen för kvinnors rättigheter i samhället. Vissa driver en kamp för mäns rättigheter i samhället (såna som sympatiserar med typ, Pär Ström och Pelle Billing). Dessa människor är antifeminister, och det har jag FETA problem med.
Det som rynkar min panna ur led är att jag inte riktigt fattar vad de sysslar med.
Det största problemet jag har med Kampen För Mäns Rättigheter
är att namnet inte förklarar vad det är. Det är nämligen Heterosexuella Vita Cis-Mäns Rättigheter som de kämpar för.
Eller egentligen kämpar de inte för någonting alls.
De sätter sig bara i vägen för feminismens kamp för jämställdhet, som obstinata fyraåringar som vill ha alla legobitar själv.
Jag har ALDRIG sett Kampen För Mäns Rättigheter
föra en kampanj för homosexuella mäns rättigheter. Jag har ALDRIG sett en sida av Kampen För Mäns Rättigheter där transmän inkluderas. Jag har ALDRIG sett dem driva frågan om bättre lön och lika möjlighet till karriär
för män som inte är vita.
Jaghar aldrighört Mansrätts-aktivister säga ifrån
när andra i gruppen använder ordet "bög" som ett skällsord för att förolämpa andraMÄN och homosexuella MÄN samtidigt.
Jag har ALDRIG ALDRIG ALDRIG sett Mansrätts-aktivister stödja manliga våldtäktsoffer,
förutom när det görs för att kritisera, avleda eller ogiltigförklara
en diskussion om kvinnliga våldtäktsoffer.
Jag har ALDRIG sett dessa män stödja manliga offer av våld i hemmet, förutom när det görs för att kritisera, avleda eller ogiltigförklara en diskussion om kvinnliga offer för våld i hemmet.
Mansrätts-aktivister gör således ingenting för någon som behöver något. De är vita kränkta män som INTE vill kämpa för mäns rättigheter. De vill enbart kämpa för att behålla sina privilegier och för att ha kvar sin möjlighet att diskriminera andra.
Om du vill vara en riktigkämpe för mäns rättigheter, bli en feminist.
0,01 promille intressant och tre pixlar tveksam humor
Jag har inte skrivit något här sedan förra året.
Till min ursäkt har jag inte haft någon dator,
och det är ju fördelaktigt att ha en sådan om en ska skiva saker exempelvis här.
Mitt nyår var lite danskt och mycket roligt.
Såhär såg jag ut
Här är mitt döcoola sällskap Maritte
Nu håller jag på att skriva en uppsats om gestaltningen av Lisbeth Salander i den svenska vs. den amerikanska filmtolkningen av boken Män Som Hatar Kvinnor,
ur ett feministiskt perspektiv såklart.
Det finns många exempel på hur Salander objektifieras och sexualiseras
på ett klassiskt förminskande sätt, samt är mer passiv i den amerikanska versionen.
Hollywood är bra på att objektifiera kvinnors existens och förminska deras persona.
Svensk film också till viss del, tänkte jag när jag såg Håkan Hellström-filmen "Känn Ingen Sorg".
Den var inte helt osmaklig, men ganska.
Lite för många närbilder på vickande kvinnohöfter och andra kroppsdelar
tillhörande en ytterst stereotypisk gestaltning av pangbrud.
Inga dito på någon man. Vilket känns unket, ocharmigt och framför allt: ohåkanhellströmskt.
Nå väl. Bra soundtrack i alla fall, men det har visserligen The Girl with the Dragon Tattoo också. Dock är ingen av dessa filmer ovanligt bra.
Förresten, nån som vet var jag kan få tag i en sån här guldig dräkt som hon har på sig när hon rullar runt stripp-pålen? Vill ha en sån när jag ska redovisa min uppsats för klassen.
Tänk om jag skulle byta efternamn till Bruk, så när jag är i USA
Gillar feminism, antirasism, socialism, smink, film och nöjesliv. Skämtar ibland.
Jag läser Master in Film and Media Production vid Lunds universitet. Vill ha kul hela tiden.