Idag fick jag reda på att min första kärlek är död.
Killen jag var ihop med i sexan, och jag gillade honom så blindt
att jag skolkade från franskan för att få vara med honom.
och jag ville att han skulle sluta röka men ändå inte, för det kändes så coolt
att vara ihop med en 12åring som rökte och busade runt.


Kärlek är kanske ett stort ord att använda,
men jag var definitivt förälskad, sådär sprudlande nykär,
att man går runt och ler helt hög på endorfiner hela tiden och kan inte äta.
och han var den första som fick mig att känna så.




Idag sade någon helt tvärsäkert att han var död,
och jag blev så himla ledsen, började gråta helt för tvivlat. Sedan samlade jag mig,
gjorde research, och fick reda på att inte alls är död. Det var bara ett "rykte" (?).
Han lever fortfarande.








Fan tänk att jag reagera så på någon jag träffar max en gång om året numera,
tänk om någon av mina vänner dör. Eller en släkting.
Eller ett syskon. usch.



hoppas alla dödsbud framöver bara är på låtsas.