Min hals gör ont, jag ska nog inte prata med någon alls på hela kvällen.
huvudet gör ont, orkar inte tänka. Törstig, men vattnet är så kallt
och de såkallade ögonlocken väger tyngre än allt jag borde få gjort.

Ribban för en signifikativ festkväll har verkligen höjts efter de senaste månadernas
relativt regelbundna men också makalöst händelserika festandet.  
Nästan ingenting imponerar på mig längre.
Vem som helst kan hångla med vem som helst, eller slå, det gör ingen skillnad.
Alla kan bli för fulla. Ingen blir förvånad.
I Hässleholm. Jag är likgiltig till att träffa gamla vänner från förr,
och minst lika likgiltig till att träffa såkallat "nytt folk".

Ändå älskar jag dehär. Älskar att vakna med rödvinsfläckar på linnet,
Älskar hur mascaran har smulats under ögonen och att jag ser ut lite som Courtney Love
när jag ser i spegeln och försöker få ögonkontakt med mig själv.
Älskar hur läpparna känns lite ömma efter det konstanta leendet eller kyssarna.
Känslan av att INTE KUNNA SITTA STILLA TILL EN LÅT,
Typ som funktionshindret parkinson. Går inte att stoppa rörelserna som går av sig själv.
Fast gött.

Gillar repliker. Samtal. Möten mellan människor, alla typer av möten
(utom slagsmål, det är så jävla idiotiskt dumt korkat töntigt omoget meningslöst)
Annars är möten underbara. Som detta från igår:
Jag står vid baren och ska ha en vatten,
halvful okänd kille bredvid studerar mig från topp till tå och säger sedan
"Är det något fel med dig?"
Varpå jag svarar
"JAAA" och gör cp-gester med kroppen,
varpå HAN svarar
"Aha... men du var rätt snygg ändå."

Det var också kul när jag och Hanna gick ifrån Qbar
och skrattade helt hysteriskt åt någonting som jag inte minns.

Sedan tycker jag hemskt mycket om alla glada foton på fina och fula männsikor.