Bara emokids har livsångest. Nej det är fel. Emokids har inte livsångest,
dom har ett märkligt behov av att människor ska tro att dom har det,
ett exhibitionistiskt beteende, en störning men ingenting så allvarligt
som dom vill att det ska framstå.

Jag mår kasst just nu, när jag tänker på framtiden, vilket jag MÅSTE göra,
vilket jag faktiskt gör HELA TIDEN, så fort jag inte har något annat som överröstar.
Det är kanske därför jag festar så ofta, för att slippa tänka.
För att inte vakna mitt i natten med den djupaste förtvivlan och svidande tårar i halsen,
av framtidsångesten. Ändlöst grubbel. Nattsvart sorg.

Jag har insett sanningarna:
1. Ingen av mina drömmar kommer någonsin att slå in
2. Jag är inte unik, speciell eller riktigt bra på någonting
3. Inte lönt att hoppas på någonting, jag kommer bara bli besviken
4. Om jag ens försöker kommer jag att misslyckas
5. Allt kommer att gå åt helvete


och dom skriker åt mig: LEV MEDAN DU ÄR UNG! GÖR ALLT DU KAN,
RES, KNYT KONTAKTER, SKAFFA DIG E R F A R E N H E T
men på andra sidan vrålar dom
STUDERA! BLI AKADEMIKER! LEVA KAN DU GÖRA NÄR DU HAR ETT BRA JOBB
EN FAST INKOMST OCH ALL DEN DÄR SKITEN SOM VUXNA MÄNNISKOR HAR

Jag är så svinigt stressad, helt panikslagen, chockerad.
Kraven som ställs på mig är skyhöga och jag är mer rädd för att göra andra besvikna.
Livrädd, så fruktansvärt jävla rädd. Hetsäter. Äter inte på två dagar.
Insomnia i tre dygn. 16 timmars sömn i rad. Osunt beteende. Bekräftelsebehov.
Pendlar snabbt från vredesutbrott och gråtattacker
till total ambivalens och likgiltighet. Jag är sjuk i huvudet
som delar med mig av detta, men det behöver kommas ut, lastas av, rastas.





fan ge mig bara en tidsmaskin.
Jag vill bli 14 år igen. Puberteten var ingenting.
Det här är den värsta krisen i mitt liv.