Klockan var 05.50.
Efter 50 minuters sömn kände jag mig konstig.
Väckningssignalen var varken vass eller chockerande, bara frånvarande, avlägsen.
Ingenting pulserade. Inga tankar, inga känslor. Bara fuktigt och... matt.
Som en lummig feberdröm du inte riktigt kan ta på.

Jag försökte sova på tåget till Helsingborg. Det gick inte.
Istället tittade jag på den medelålders kvinna som satt framför mig i 55 minuter.
Hennes överläpp var så tunn
och är dedär verkligen en äkta gucciväska? Hennes halsduk är ju från H&M...

Louise Lidström heter den väninna till mig som pluggar till frisör i Helsingborg.
Hon gjorde en ny frisyr på mig idag, hennes lärarinna sade
att färgen var som lingon och mjölk.
Fast det var inte samma lärarinna som sade att jag borde bli makeup-artist.
Att jag hade "känsla" för det.

Det har gått nästan tio timmar sedan alamklockan ringde.
Jag har fortfarande en konstig känsla.

Kallsvettas fast jag är varm och min mage kurrar fast jag är mätt.
Kollar mig i spegeln och ser ett ruttet, blekt, äckligt monster
fast dom säger att jag är söt.
Ibland.