Jag ser fler främmande människor nu än någonsin förrut.
På tåget, så många okända tjejer som ser ut att vara i min egen ålder.
Det var inte så för två år sedan. Det blir så runt Hässleholm.
Alla femtonåringar känner varandra.

Jag glömmer hela tiden att jag nästan är arton.
När jag ser en femtonåring tänker jag att vi är lika gamla. Vi ser ju lika gamla ut.


När jag var femton fick jag höra att jag verkade äldre, men nu finns det nya femtonåringar som sminkar sig snyggt och skriver bättre än jag gjorde.





I sommar är jag nästan äldst på Siestafestivalen.
Runt mig kommar fulla ungdomar födda 1995 att dansa. De ignorerar mig totalt,
men de säger ändå "du kommer aldrig att bli så såhär ung igen"
Jag vill dra dom i nackhåren och skrika i deras ansikten
ATT DE SKA FAN INTE TRO ATT DE ÄR NÅT FÖR DE ÄR VÄRDELÖSA FJORTISAR ALLIHOPA!!!!!

Men egentligen handlar det om avundsjuka för att de är så lyckliga.
Man blir lycklig av att inte veta hur överjävligt allting är.





Snart ska man börja deklarera. Betala räkningar. Konton. Budget. Fonder.
Ta jävla körkortshelvete. Idioterna säger att tonåren är jobbiga.

Mina tonår var visst jobbiga. Mycket känslor, både smärta och sorg.
Men hur vet man annars att man lever?