Sex år var jag och Josefine var fem år när vi blev grannar.
Hon hade långt, blont hår och alltid så rosa kinder.
Vi lekte nog fan varje dag och jag lärde mig simma i deras pool.
Efter ett år flyttade dom ett par kvarter bort,
men vi hade följe till busstationen från lekis till trean,
och från fyran till högstadiets begynnelse möttes vi på väg till skolan.

Vi "satt" i matsalen, var hopplöst förälskade i Harry Potter och Ron
och berättade vad vi hade drömt på morgonen när vi sovit över.
Jag ljög nästan alltid för att mina drömmar skulle verka intressanta.


Mina äldre bröder var förälskade i Jose och hennes syster.
Vi var fan bästisar från det att vi trodde att bebisar kom till av storken,
genom första kyssar och första mensen,
tills en av oss "gjorde det" för första gången.



Sedan uppstod en del missuppfattningar; hormoner förändrades,
intriger skapades, jag blev ett rövhål och vår latextighta vänskap avbröts.
People change, things go wrong,
Shit happens, life goes on.




Helt plötsligt går man från bästa vänner i universum
till "bekanta".

År försvinner ut i atmosfären.


Sedan blir man vänner igen,
bjuder henne till sin artonårsfest
och blir så jävla glad att hon faktiskt dök upp.



Idag träffades vi utanför tobaksaffären i byn och började prata.
Gick hem till mig och förtärde glass och drack kaffe
och bara pratade om allt men ändå ingenting.

Där satt vi, nästan vuxna och jag minns när vi var 11 år och pratade om framtiden,
och just idag när vi satt ute på min altan
så var vi mitt uppe i framtiden som vi pratat om för sju år sen.

Detta är det enda digitala foto jag har på Josefine. Det gör henne inte rättvisa men wtf