Vi campade i "Träsket", ett fuktigt, sunkigt, stinkande jävla träsk.
Eftersom det regnade konstant så stod leran en upp till knäna
och stanken av lerblandingen som bestod utav jord, vatten, öl, piss och sopor
gjorde att cigarettröken i luften fungerade som wunderbaum.


Det positiva med att campa i ett äckligt jävla träsk var att vi fick behålla våra saker,
även stolarna. Det enda jag förlorade var ett plastglas och lite utav min värdighet
när jag somnade i mitt eget knä under ösregn
och i en limegrön regnponcho efter en halvliter grogg.


Det andra positiva med träsket var att det var nära till banden.
Jag såg alla band jag ville se och några till.
Slagsmålsklubben var sjukast.
Thåström var underbarast.
Franz Ferdinand var bäst. <3 <3 <3
The Killers var häftigast.
Kings of Leon var bra.
Lars Winnerbäck var "inte bra men helt okej".

The Sounds var grymma. Dropkick Murpheys var roliga som fan.
Jag stod allra längst fram under Mando Diao efter att tjejen framför mig höll på att kvävas,
dom var givetvis bra men jag är trött på deras jävla rutinspelningar.
Gustaf och Björn och dock Sveriges snyggaste kända män.




Jag måste skriva mer om Slagsmålsklubben och Thåström för det var så extremt.
Jag såg båda dessa inom loppet av 200 minuter, sista kvällen.

Slagsmålsklubbens musik var givetvis klockren, fartfylld
och även dom i publiken som inte hade gummistövlar dansade runt i den halvmeter djupa leran.
Men musiken var inte det bästa. Det bästa var showen som pågick framför syntharna. 
Sex stycken långa, bisarrt spinkiga män stod längst fram på scen i gympakläder á la 80-talet
och körde klassiska gymnastikmoves. Det var så konstigt men samtidigt klockrent. 
Det hela utvecklades och de svängde med stora kvistar björkris, sedan en badboll
och helt plötsligt stod någon och köttade med ett jävla dockhus över huvudet.
Basen dunkade, melodierna var medryckande, ljussättningen klockren
och helt plötsligt släppte dom upp tre heliumballonger med skaldjur fastknutna,
upp i luften och ut i rymden. Skaldjur upp i rymden. Och sedan sextio kronor. Ja varför inte?

Dansen spårade ur mer och mer, de snurrade runt med varande, lufte och gjorde kullerbyttor
och när man just börjat tänka "Vad fan går dom på egentligen?",
så bröjade Malmö Beach Afterparty att spelas och dansarna kom fram nakna.
Alltså spritt språngande näck med snoppar och rumpor blottade,
och rörde sig vildare än någonsin. Piruetter. Sprattelgubbar och Upphopp.
HELT JÄVLA NAKNA.

Och jag älskade det. Tack Slagsmålsklubben på Hultsfred 2009,
för den mest sjuka och oförutsägbara spelningen i mitt liv.




Sedan var det Thåström som spelade direkt efter.
Hans rörelser, rösten och ljuset fick mig att rysa. Texterna fick mig att gråta.
Den sylvassa musiken som långsamt penetrerade mina sinnen
fick mig att gå ner på knä och kräkas av smärta och välbehag.
När jag ändå var på knä passade jag på att be till Thåström. Guden.
Så jävla intimt. Jag blev frälst. Det gjorde ont i hjärtat.





Jag har ytterligare tusen anekdoter ifrån Hultsfred 2009.
Hör av dig så berättar jag om när jag blev antastad av en äcklig pissande kille,
när Jenny bongade 5 öl i rad i ösregnet och sedan dansade barfota i leran,
eller när våra tält-grannar improviserade fram en låt till oss.

Tack Nathalie, Camper, Jenny och Lollo. Mina fyra klasskamrater och sällskap.
Vi delade paraply, sprit och upplevelser under sex dagar.


Ingen läste antagligen allt detta men om du gjorde det, kommentera gärna
eller ät skit och dö.