Min hund, Honey
ligger i sängen bakom mig nu
i någon slags fosterställning
och jag ser hennes revben höjas och sänkas
i djupa, drömmande andetag.

Hon är aldrig så glad som när jag säger de magiska orden
"Ska vi ut och gå en runda?"
Då hoppar hon och skäller och viftar på svansen helt galet.

Det ösregnar nu så här sitter jag och där ligger hon.
Skogen är nära men ändå så långt borta.