Jag blir livrädd när jag sover ensam.
Inbillar mig att det bor en förvrängd, muterad familj i min vägg
och varje litet ljud som huset gör ifrån sig kommer från dom.
Ibland tror jag att någon står i mörkret och stirrar på mig.
Ibland börjar jag tänka på döden och fastnar i en oändlig virvel av mörker och död tills jag inte ens vågar somna. När jag känner för att byta sida vågar jag inte för jag är rädd att det ska märkas att jag är rädd. 

Det är annorlunda när jag sover med Max.
När han håller om mig och jag andas intill hans varma hud
och håller honom i handen när jag somnar.
Tryggare än någon kan vara känner jag mig. Som om ingenting farligt kan hända.
Som om ett flygplan kunde krascha i mitt rum men jag ändå skulle vara skyddad av hans armar och ben och kärlek.
Älskar den känslan.