Vart jag än tittar ser jag människor som är snyggare, 
intressantare och mer begåvade än mig. Människor med 100 000 bloggläsare.
Människor som är 19 år och har släppt tre böcker och bor i New York.
Det ger mig panik.


Jag har alltid trott att jag är speciell men det är jag inte.
Jag är precis lika kass som alla jag förut ansåg var sämre än mig.
Och jag är så jävla mycket sämre än alla som är bättre än mig.

VAD FAN ÄR DETTA FÖR GNÄLL???????
Jag måste sluta jämföra migsjälv med andra hela tiden. (men jag kan inte?)
Det är fruktansvärt tragiskt. Jag är fan snart 18 och har inte gjort NÅGOT för världen.
Om jag skulle dö idag skulle jag vara bortglömd imorgon.
Inte av mina nära och underbara, men av världen.
Jag har ingenting att ge världen som ingen annan redan gett.

VAD FAN ÄR DETTA FÖR GNÄLL???????
Det är mensigt jävla I-lands-gnäll av sämsta sort och jag är nästan pank.





Jag vill inte kolla på gamla bilder. De gör mig glad en sekund sedan skitledsen.
Jag var intressant. Attraktiv.
Från liten till 16 kände jag mig snäppet över de flesta. Speciell och unik.
Lärde mig läsa först. Fick tuttar först. Hånglade först. Hade bäst betyg.
Nu har alla hunnit ifatt mig och jag är kvar. Jag blir aldrig äldre än 16.
Jag kommer vara 16 hela mitt liv.  I mitt huvud.
Jag vill ALDRIG ta körkort jag vill ALDRIG lära mig tvätta.
Jag vill ALDRIG jobba. Jag vill ALDRIG ringa skatteverket och försäkringskassan.
Jag vill smygsupa och längta resten av mitt liv.

Får aldrig mera höra att någon ser upp till mig
att jag är extra snygg, attraktiv. Måste få höra det för att tro det. Då blir jag generad.
Jag vill bli generad av en komplimang jag verkligen tror på.
Då skulle jag vara glad, kanske en hel halv dag.