När blev jag såhär dekadant? Jag som var så bra.
Varning för självberöm här nere.
Jag lärde mig läsa och skriva med små bokstaver när jag var fyra.
I femte klass hade jag bäst resultat i hela skolan på nationella provet.
I åttan och nian slaktade jag verbalt alla som vågade säga emot mig i debatter.
På nationella redovisningen i Svenska B i tvåan
sade vår lärare, David Kronberg, att det var det bästa han hört som lärare.

Det är okej att skryta om sådana saker,
om jag samtidigt erkänner att jag är kass på tusen andra saker, vilket jag är.
Anyway.

Sådana stunder i mitt liv har etsat sig fast och fått mig att tro att jag är bra.
Att jag kanske har talang, är en såkallad "naturbegåvning" i skrivkonsten.
(fast man ska aldrig tro nåt sånt om sigsjälv, usch nej fy)
Men vad gick fel? När blev alla andra bättre än mig?
Låg jag i koma ett år när hela världen höjde ribban
och jag blev medelmåttig, "helt okej" på att skriva och prata?
Eller var det bara falskhet och tom uppmuntran?

Är det festerna som har massakerat min verbala och lyriska förmåga?
Kanske mycket som distraherar? Ångest, obefintlig kärlek, stress, skit?
Jag mår kasst för att jag känner mig kass.

Vad är jag bra på?
Jag förlorar alltid i kortspel och mina skämt går inte fram,
inga vetenskapliga uppslag har jag memorerat och ingen rubiks kub har jag löst,
vad jag vet. Jag är dålig på research men bra på att blanda drinkar.
Jag har hade drömmar och visioner om att bli journalist, författare, poet, föreläsare.
Istället kommer jag att få ett vanligt, bra jobb,
leva det rutinmässiga vardagsliv jag får livs OCH dödsångest bara av att tänka på.

hur kunde det bli såhär fel? hur kunde jag bli såhär lite när jag ville så mycket?