Jag kollar på mina fötter och tänker Shit vilken ful kroppsdel.
De ser helt bisarra ut. Avlånga och smala med fem små knoppar längst ut, och naglar.
Huden har porer, hår och leverfläckar. Total imperfektion.
Ju mer du ler ju mer rynkor får du, och rynkor är ju fult liksom ålder är förbjudet
och tänderna och navlen och brösten och celluliterna och blekheten och fetheten,
Vi är fan fula äckliga dreglande puckelryggade missfoster allihopa

En fullkomlig utopi vore
om alla såg ut som kokta, oskalade hönsägg.
Vita, detaljlösa, simpelt formade och ingen annorlunda. Hårda, kala och likadana.

Jag tycker inte så egentligen. Det var blott en fundering som slog mig,
en liten parantes i denna utseendefixerade värld,
för jag är väl för fan klok nog att veta att det är den såkallade INSIDAN som räknas
(men människor är ju onda, giriga och egoistiska monster innerst inne)
vi är faktiskt djur precis som alla andra.

men jag ändrar mig hela tiden. Om en vecka när jag kollar på mina fötter
kommer jag att beundra dom som ett konstverk, ett mirakel värt att älska.
Ibland fula, ibland vackra, beroende på omgivning och sinnesstämning av betraktaren
precis som du
och jag.