Varning för långt, enligt många fjantigt emotionellt och grubblande inlägg.
Du behöver inte läsa om du inte vill
Okej.


Den där första lilla kyssen skapade en gnistrande kedjereakton till första hånglet,
och så långt var allt fint, pirrigt och fascinerande
men när blev första hånglet till första klamydiatestet, gravidkontrollen, 
två år av ofrivilligt celibat?
(jag pratar inte om mig själv nu, jag menar allmänt, vem som helst.)

Och när blev den första fyllespyan i ditt liv
till den första "naah jag ska nog ta det rätt lugnt ikväll"
och när slutade allt vara så spännande och speciellt?

När insåg du att man inte alls är ihop bara för att man pussats,
och när förstod du att du inte alls duger "precis som du är"?
(hur ska man kunna duga precis som man är när man inte vet vem fan man är)
När spelade du "svår" för första gången?


Allt går neråt nu. Eller rakt fram, vilket är ännu värre.
Killen på festen som kommer fram till dig och säger att Du är SNYGG,
ignorera honom. BLI INTE GLAD I ONÖDAN NU, för ingenting betyder någonting.
Han har sagt samma sak till fyra andra tjejer innan dig
men det ledde ingen vart, så nu försöker han med dig.
Rätt sorgligt om du på allvar tror att du är speciell.

Och om du dejtar en tjej
och hon drar fingrarna genom ditt hår, ler snett och pussar dig på hakan
så är det ANTAGLIGEN för att hon gjorde det på en kille innan dig
och det medförde en positiv reaktion
så hon bara testar, försöker på dig, ser om det funkar igen.

Du är aldrig den första kärleken nuförtiden.
Den chockerande känslan, den nya upplevelsen.
Allt är gammalt, allt är repetition. 
Från och med nu blir du alltid bortglömd som en i mängden.

En positiv sak med alla gamla erfarenheter som aldrig blir nya igen:
Bekvämligheten av att veta vad du INTE ska göra i vissa situationer.
Erfarenhet gör dig mer säker, självsäker och sådär,
men hur charmigt är det egentligen?

Jag, Melissa,
tänker tyvärr rätt ofta på detta. Tror det har med mitt bekräftelsebehov att göra.
Det är en jobbig detalj som tynger mig.
Eller blir det en helt ny grej för var person du upplever någonting med?
Är det dumt att ens bry sig?

Är jag onödigt grubblande, gnällig och dum som tänker såhär?
Kanske till och med patetisk?
Frankly my dear, I don't give a damn.
Jag publicerar ändå.