Jag har aldrig tänkt den osjälviska tanken att betrakta mig själv ur hans perspektiv,
ur hans iskallt blåa ögon som jag många gånger drunknat i.
Att försöka se det som han ser det, för empatin, för medmänsklighet.
För en gammal kärleks skull, för att visa att det var inte meningslöst alltihopa trots allt,
det var inte ett misstag.

Och jävlar vad plågsamt det är.
Det trycker i hjärtat, intensiv fysisk smärta, sorg, tårar i bihålorna,
huvudvärk? Depression som blir vrede. Hat.
Aj. Aj aj aj aj


Och äntligen förstår jag honom.
Och äntligen skäms jag för mitt beteende,
vilket jag borde ha gjort för längesen.