En del människor träffar jag med ett tjockt lager is emellan.
Genom kalla samtal, bräcklig ögonkontakt och hårda steg fram och tillbaka umgås vi.
Luften mellan oss känns olustig och obekväm. Jag känner mig dum, ful och fel.
Men ändå vill jag komma nära denna människa med svackande blick som står mittemot mig
och tar klunk efter klunk ur ölburken för att fylla ut den stela tystnaden.
Hur ska jag bära mig åt för att bryta en sådan is?

Med en del människor blir misslyckade skämt aldrig pinsamma,
och en ketchupfläck på tröjan blir älskvärd istället för skamsen. 
Andra människor får jag ångest av redan när jag ser dom på långt avstånd,
för jag vet inte om jag ska krama dom eller bara vinka fram ett Hej,
eller vika av för att undvika att möta dom alls.
och vad jag än gör så känns det obehagligt.

Och män som vi blir attraherade av, och som är attraherade av oss
men likt fan för det så blir minsta lilla ord felstavat och missförstått.





Kent.


Jag vill inte att du ska se alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le när jag säger att jag är ful
Berätta för mig hur man bryter isen

Jag vill inte att du ska be om att få röra vid min hud.
Jag vill inte ens att du ska se min kropp när det är ljust.
Så hur ska vi nånsin kunna bryta isen?