Mamma säger ibland att jag är för extrem, att jag måste akta mig, vara försiktig,
för annars sårar jag någon, eller gör bort mig.
Människor kommer att tröttna på mig, och vända mig ryggen.
Det har jag redan varit med om och det är ungefär som att få vattkoppor.
Jobbigt, men du blir immun inför kommande anfall.
Kroppen bygger upp en försvarsmekanism som gör att alla känslor stängs av
och du går på kall och hård autopilot för att inte bryta ihop.


Jag vill inte be om ursäkt för att jag är som jag är.
Ibland säger jag saker bara för att vara tvärt emot, för att skapa debatt.
För att spraka ihop lite glöd, för att väcka känslor.
Jag har bekräftelsebehov, visst men det är inte allt.
Hörs jag inte syns jag inte, och syns jag inte så finns jag inte
och jag lever bara ett kort liv och är livrädd för att inte finnas.

Jag hatar och älskar så mycket så passionerat,
jag är så fylld av passion och intensiva känslor som jag måste uttrycka, utbrista
annars vissnar jag som en blomma utan solsken.

Då är det nästan värt att bli skrattat åt i tysthet,
om jag får vara mig själv och göra och säga det jag vill.




Antingen hatar du mig eller så älskar du mig men ÖNSKAR att du hatade mig.
Eller så bryr du dig inte, vilket är mest troligt. Alla bryr sig bara om sig själva.
Det är en hård och kall värld. Du behöver ett hjärta utav rostfritt stål.