Jag känner en saknad efter någonting jag inte ens vet,
lyssnandes till tonerna av bekanta Kent-låtar.
Så outhärdligt bekanta och det är fan exakt samma porer på armen som hårdnar nu som då.
Samma gåshud varenda jävla gång i alla Kent-år jag levt i min evigt pubertala I-landsmisär.



Om jag tagit ett foto var gång en Kent-låt ljudat i min atmosfär.
Vilken fantastisk samling emotionella nakenbilder det hade blivit.



Som år 2004 och jag var så förälskad i killen att jag mådde illa,
och vi hånglade tills vi blev helt torra i munnen men sade ingenting.
Han spelade skivan Verkligen med Kent på repeat i många berusande timmar.

Jag kan tänka mig att ett första heroinrus känns ungefär så.
Jag märkte inte ens att jag behövde äta något förrän tre dagar senare.

"Fyll min mun med din
fyll min tid med någonting
fyll min mun med din
alldeles för kalla tunga"
sjöng dom


och


"Jag vill ha din ryggrad här
fäst den i mig
jag är alltid tryggast när
du är
en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån"

och
en massa andra bra saker som passade så in i helvetes perfekt just då
i hans soffa när jag var 13 och lyssnade på Kent för första gången.
Det var kärlek vid första ljudvågorna.







Kort senare i mitt liv
när jag tänkte mer på döden än på livet
mer på hat än kärlek (det gör jag fortfarande)
och var helt insjunken i ett tungt omslutande mörker av komplex
och oro för nästa dag med svidande blickar och prestationskrav i skolan.
Då lyssnade jag mig till sömns. Låten heter Beskyddaren.
Det var skönt att någon fattade.


"Jag ville bara fly från mig själv
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener & anlag
Allt var ett misstag"


Han fattade och han gjorde mitt dåliga självförtroende till någonting vackert.








Sedan var det gitarren jag köpte, och ackorden jag lärde mig
och låtarna jag försökte skriva i hopp om att kunna förklara känslor på samma sätt
som Jocke Berg. Så intimt, naket, genuint och kallt men ändå behagligt.
Hur gör man?
Hur gör man
så att människor som jag känner saknad efter någonting dom inte ens vet.


Jag kunde inte.
Sedan blev gitarren stulen på en fest i en park. Jag försökte inte ens få tillbaka den
och jag kommer aldrig att köpa en ny.





Och på festivalcampingen bland eurotechno och tramsiga barnvisor gick jag
och snubblade på tältsnören och blev blockerad av fulla och fula nonsense individer
som ville redovisa ett och annat som jag gav fan i,
då jag som av reflex stannade till som en dreglande jakthund som fått nys på en mammut.
Jag hörde melodislingan till Musik non stop på distans,
och som en naturlig följd av det sökte jag mig dit musiken kom ifrån.
Jag ville inte beblanda mig med folkskaran runt bandspelaren då
så jag stod tyst på avstånd och lyssnade ut låten. Det var tragiskt men behagligt.


och många, många fler foton hade det blivit,
i fotoalbumet jag skulle döpt till "Varje gång jag lyssnat på en kent-låt".




Tack Kent för att ni gjort min känsla av alienation mindre plågsam och mer acceptabel
för att ni satt ord på alla sorters kärlek jag känt
kompakt, tom, ond och varm, kall, hopplös, sprudlande, beroende, desperat...
Tack för att ni förmulerat det som jag inte kan lyckas med.

Tack för att ni ger mig den här fantastiska känslan
av att sakna någonting jag inte ens vet.