Såg den. Grät. Nickade i takt. Log. Grät. Psyket applåderade. Mentaliteten  bugade.  


Ord är så små och triviala, men jag ska försöka att förklara...
Michael Jacksons skapelser är mer än oändligt makalösa,
obefintligt oändligt outhärdligt underbart kraftfullt mirakulöst fantastiskt genialiskt.

Det känns såhär att älska något så kraftfullt:



Jag vill hemskt gärna suga ut mig själv ur mitt skal, min själ, mina inälvor, mitt skelett, allt.
Och ersätta mina lungor med Michaels små andetag i Human Nature
istället för muskler vill jag ha beatet i Smooth Criminal
istället för min hjärna vill jag ha budskapet i Man in the Mirror och Earth Song
istället för mitt hjärta vill jag ha känslan i I'll Be There
Istället för sinnen vill jag ha allt som Beat It har, från början till slut,
och även The Way You Make Me Feel. Varenda detalj.


och när jag faller mot döden någon gång i framtiden 
och mitt liv spelas upp baklänges i ultra rapid från slutet till förlossningen 
ska soundtracket vara
 They Don't Really Care About Us




Så känns det, så mycket vill jag vara musiken (svälja, andas, ligga med, äga...)
och lite till
när jag sitter ihopkrupen som en liten räka i biografstolen
förstummad av fascination för en av de mest begåvade, unika, vackra men fan också häftiga
musikaliska geni,
dansandes moonwalk över min bräckliga musikälskarsjäl.









ps.
den som skriver/säger något negativt skit om MJ kommer att personligen såra mig som fan