Hade jag varit en korkad idiot
hade jag antagligen varit för dum för att ha prestationsångest,
jag hade bara nöjt mig med livet och världen som den är.
Jag hade tänkt att "äh djuren är ju ändå redan döda", och ätit kött
Jag hade tänkt att "kungahuset är tradition" och glatt mig åt prinsessornas fula män.
Jag hade tyckt att "kvinnor är ju faktiskt i regel fysiskt svagare"
och glömt bort att vi är psykiskt starkare, smartare och har högre smärtgräns
men ändå behandlas som sämre på minst hundra olika sätt.
 
och jag hade inte ifrågaställt varför världen är så ond,
och vad det är för fuffens politikerna håller på med.
Om jag var en korkad idiot.




Hade jag varit ett överintelligent geni, haft fotografiskt minne
och kunnat alla matematiska termer som finns utantill,
så hade jag kännt mig överlägsen, oövervinnerlig och jag hade haft en välplanerat framtid.
Jag hade sökt in på de bästa högskolorna och klarat det galant,
för tentor är ju rena nöjet och en chefsposition på ett försäkringsbolag är lätt att få
om man är ett överintelligent geni, och något charmig.
Och gärna man.



Nu är jag mittemellan.
Jag ser ner på idioterna trots att jag på många sätt är en själv
och jag deppar över den nedåtgående spiral
som politikerna, kapitalet, medierna och mänskligheten trycker ner oss i.
Jag har prestationsångest, beslutsångest och dödsångest när jag tänker på framtiden.







En "Lisette" som jag inte vet vem det är kommenterade i min blogg något liknande:
"Du verkar hata allt... Varför läser du Engelska C om du hatar det så mycket?"



Jag hatar inte allt, men min blogg är inte en ihålig lögnaktig, perfekt fasad för att locka läsare,
min blogg är ett genuint avtryck av mig själv och några av mina tankar.
Om jag mår dåligt så tänker jag inte skriva på min blogg
att jag är så himla fabolous och att det inte blir bättre av att klaga!
För vill jag klaga så gör jag det. Det är skönt att klaga ibland.
Lätta på trycket.












varför skrev jag så mycket? vem fan bryr sig?