I samma sekund som alarmet gick igång i morse kände jag smärta i magen.
Inte illamående, inte skitnödigsomfan-smärta och inte kramp. Bara ont.

Värre blev det när jag satt på bussen och läste metro och påmindes om hur
mörk, dum och fruktansvärt ondskefull denna värld är.
Jag kunde inte hindra mig själv. Jag började gråta på bussen.
Vilken plågsamt hemsk känsla av total hopplöshet jag kände,
typ livsångest med en krydda av vrede och tacksamhet
över att jag inte hade ett automatvapen på mig just då.


Det är såhär.
Världens vackraste djur, jättepandan, är nästan helt utrotad
på grund av människans hänsynslösa skövling av skog.
Om ingenting görs kommer alla vara borta om några år.
Men hellre lägger SATANS JÄVLA HOMO SAPIENS
sina äckliga pengar på att skövla mer skog,
än att rädda pandorna.




Förintelsen var fruktansvärd,
men människan har fan åstadkommit så jävla mycket värre saker än så,
och mycket mer lidanden, men utan att känna skam.


Så förtvivlande. Smärtsamt. Sorgligt. Tragiskt.
Faktum är att jag gråter just nu när jag skriver detta.
Jag hatar människor. Jag hade gärna dött i sällskap av alla människor som finns
i något slags arrangerat super-massmord av hela mänskligheten,
för att rädda djuren och jorden.