Åh Hässleholm.
Gamla unga fina fula trygga osäkra lilla stora Hässleholm.


Idag när jag spenderade 8 timmar utav min dag på Guldmedjan,
stod en man med gitarr utanför på torget och sjöng.
Han sjöng och spelade bättre än vilken idol-fjant som helst,
och musikvalet fick mitt iskalla hjärta att smälta.

Bob Dylan, Beatles, Bruce Springsteen och Simon & Garfunkel.
Alla texter kunde han utantill där han gungade i takt på torget,
iklädd gamla jeans, en grå t-shirt och en sliten keps.

Jag granskade honom oavbrutet i en halvtimme,
och såg Hässleholms kalla, apatiska människor passera
utan att ge honom en krona eller ens ett leende. Det gjorde mig ledsen.
Så fruktansvärt ledsen. Men jag vet varför de väljer att ignorera honom.




De vågar inte göra något. De orkar inte och de vill inte bli avbrutna i sina banala rutiner.
De har pengarna i plånboken, men de skäms.
Vill inte verka som att de bryr sig, de är rädda för gatumusikantens reaktion.
Tänk så stannar han upp musiken och säger Tack.
Skämmigt. Och hur mycket ska man ge?
En tjugolapp blåser iväg. En femma är snålt.








Själv gick jag ut ur Guldsmedjan, gick fram och lade en tia i hans gitarrfodral
(såg då att där låg ca 7 kronor i enkronor och en femma),
log så varmt jag kunde och gick tillbaka in i butiken.








och betraktade människor passera.
kalla, dumma, arroganta, själviska och låtsas-upptagna människor
på Hässleholms gamla unga fina fula trygga otrygga gator.