Babes in Toyland hette min favoritfilm när jag var ett litet barn.
Jag kollade på den så mycket att den gamla VHS-filmen gradvis började hacka mer och mer.
Tillslut var den helt paj och det gick inte att kolla alls.
Jag kunde hela filmen utantill.

Alla sånger, allas namn, alla söta flickors klänningar som jag ville ha.
I minst tio år har jag inte tänkt på denna film en enda gång,
det är ingen superkänd film och den är inspelad 1961
och har aldrig kommit på tal eller gjort sig påmind.
Den är ju inte som The Wizard of Oz precis,
fast en miljon gånger bättre enligt mig.
Och jag älskar The Wizard of Oz.



Av någon anledning så Youtubade jag på Babes in Toyland
och fick fram den, och trots att det gått 10-12 år
så registrerar hjärnan omedelbart den undangömda,
glada melodin som spelas i introt
och utsöndrar lyckliga små barnakänslor i min 18årsfula kropp.

Fast det svider. Jag är inte 5 år gammal
och jag kommer aldrig att bli. Jag kommer bara bli äldre och fulare.
Jag ser hur dåliga specialeffekterna är, fast jag minns hur förtrollad jag var en gång.
Eller hundra gånger, minst.


Jag önskar att jag var 5 år igen,
för jag trodde jag att jag skulle bli en bländande vacker prinsessa när jag blev stor,
och att prinsarna skulle stå i kö för att fria till mig
och jag skulle ha hur många vackra klänningar jag ville.



När jag var 5 år kunde jag inte i min vildaste fantasi tro
att jag någonsin skulle ha komplex, sex och jobbig mens.
Att jag skulle vara stressad, bitter och vardagstråkig.
Det fanns inte för mig. Jag skulle bli som Mary i Babes in Toyland.









Därför deppar jag ihop nu av all barndomsnostalgi som väller över mig
när jag kollar på Babes in Toylands perfekta värld med vackra färger,
vackra människor och dom onda blir alltid snälla i slutet,
och när jag var 5 så var allt frid och förjd där men nu inser jag att det är bullshit.
Dom onda blir aldrig snälla
Världen är inte målad i pastellfärger
och alla är inte lyckliga.





Men ändå.
Detta är ett ett litet klipp av mästervärket som trollband mig med hopp av drömmar
när jag var ett litet barn. Ni behöver inte kolla på hela, det är bara för att ni ska
get the picture...

Klippet utspelas när Mary är ledsen över att hennes käraste Tom,
som den onde fulingen Barnaby har fått kidnappad är borta
och Barnaby försöker charma sönder henne för att han är kär i henne.

Okej detta var inte den muntraste scenen men den är ändå underbar.
Mary är så sagolikt vacker. Hennes puffiga klänningar är fantastiska.
Och Ååh musiken <3 Jag får aldrig nog.












Ännu mer deppigt blir det när jag tänker på att de flesta skådespelarna i filmen
antagligen är döda nu sedan långt tillbaka.