Det var så himla längesedan jag fick höra att jag var vacker, fin eller speciell.
Eller var det? Jag tror det var i fredags.
Orden gick bara inte in i min känslomässiga barriär.
Orden studsade snabbt som fan iväg cirka en decimeter ifrån mitt hjärta.
Jag tog aldrig till mig av orden, jag hörde aldrig dom.
Det är en slags skyddsmekanism jag har, att inte ta åt mig av komplimanger,
och den slås på så fort någon säger något jag egentligen så gärna vill höra.
Något som jag VILL ta till mig men vågar inte,
för det känns ju så jäkla dumt sedan,
när dom säger
"Fan vad du är unik och vacker, inte som någon annan"
till någon annan. 



Då inser jag ju att jag inte alls är vacker.
Inte alls speciell.
Då är det lättare att inte ta åt sig alls.
Jag är ju inte dum i huvudet.