Mitt uppvaknande klockan 06.20 var konstigt.
Jag hade sovit i ca 2 timmar och hade ställt klockan extra tidigt 
för jag skulle tvätta håret och raka benen.

Jag låg på rygg och tittade upp i taket helt matt och förvirrad,
och jag minns aldrig att jag slöt ögonen,
men helt plötsligt vad klockan sju. 
Fyrtio minuter tog fem sekunder enligt min tidsuppfatting i morse.

och ungefär så har hela min dag varit,
fast tvärt om.
En timme har varit två dygn.


Visst är det alltid lika upplyftande att läsa min blogg?
Men ack, jag har mina solglansiga dagar jag med.




Som Stephen Richards sjunger;
I hate myself sometimes but I love myself.