Trots allt jobbigt jävla skit som torterat mitt psyke på sistonde
så var idag den första gången på väldigt länge som jag grät på riktigt.
Det var den där sista jävla betongklossen fick fick tornet byggt av mental styrka
att rasa ihop totalt.

Jag gick förbi H&M mitt i stan motströms främmande människor med frågande blickar
när tårarna envist kröp ut ur ögonen och blev vattenfall för kinderna,
bildade ränder i min foundation.
Jag skymtade min egen reflektion i skyltfönstret och
VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL NÄR JAG GRÅTER??
räcker det inte att jag redan är ledsen?
VAA???? what the fucking fuck. skjut mig i huvet


På bussen hem från stan piskade regnet våldsamt mot rutorna
samtidigt som en stor, stark sol strålade genom molnen, bakom och igenom regnet.
Det var lite som att regnet symboliserade tårarna
och solen symboliserade... nä jag vet fan inte. Solen stack bara i ögonen
som ett kaxigt, opassande skämt.


Jag är inte emo. Jag har inte mens.
Jag är inte gravid, jag tjurar inte,
och ingen har dött,
jag är bara ledsen, och det är skönt att skriva det. okej? tack.