I hopp om att det skulle göra någon skillnad
har jag varit på gudstjänst idag och bett om syndernas förlåtelse
samt gjort nattvarden för första gången i mitt liv.
Det var coolt att dom hade stämplat in konturen av Jesus på korset i rånet.
Förrutom det var gudstjänsten fruktansvärt långtråkig och meningslös.  

Jag är mycket glad att jag inte konfirmerade mig. 12 obligatoriska gudstjänster,
vilken jävla börda för en kritisk ateist.


En utvärdering då såhär efter en timme i kyrkan;
Efter prästens lovord om Guds och Jesus kärlek till mig, just MIG!
Hur känns det att vara älskad av dessa fiktiva oändligt dyrkade väsen?
Det känns inte ett dugg bättre. Jag hatar fortfarande Eyjafjallajökull
och all den där skiten. Har fortfarande vardagsångest. Bitter. Arg.
Olust.

Att läsa orden i psalmboken och lyssna på prästens fanatiskt godtrogna inställning
till den såkallade "Gud" och allt som står i bibeln
gjorde mig enbart illa till mods.
Det kändes lite sektiskt. Ett ogenomtänkt sökande efter enkla svar.




Men men.
Det var värt ett försök iallafall.