Genomgår en patetisk liten 20årskris för tillfället.
Det började med att min farmor skickade en bild på mig från när jag var 16
och skrev "Kolla vad ung och galen du var!".
Jag tänkte bara Vadå, är jag inte ung och galen nu? Sedan tänkte jag efter.
Alltmer sällan dansar jag på borden. Piercingarna = borta. Mahawken också.
Klagar på senaste tekniken och har inte koll på samtidens kändisar. 
Förstår inte alls vitsen med bröderna Snooks solokarriärer,
när de ändå låter exakt likadant. Och vad fan är dubstep?
Jag har glömt hur en fanta exotic-grogg smakar.
Kaffe & kaka är top notch. 

Den stora flamma jag bar inom mig i högstadiet har blivit en döende glöd.
De sa att jag skulle mogna, bli normal. Jag svor att göra motsatsen.
Nu sitter jag i en gungstol och är besviken på mig själv.

År 2011 blir jag 20. Ta ta tonår! Tack för den här tiden.
Tjena ansvarstagande. Pensionssparande. Skulder. Fredagsmys.
Undrar om jag kommer träffa Mannen i mitt liv
eller bara ta första bästa för att slippa dö ensam.
O du mystiska framtid.



16 och oövervinnerlig.