"Finn Din Livsuppgift" och en buddhistisk munk på omslaget.
Ska kanske öppna den där boken jag fick i 18årspresent för åtta månader sedan,
fast det känns omotiverat att läsa 316 sidor när jag redan vet min livsuppgift.
Min önskan (som förövrigt är helt oproportionell till verkligheten) är att lämna ett avtryck.
Sanningen är att min livsuppgift är att fortplanta mig och självdö. Kanske dödas.
Kanske döda andra, vem vet. Världen är rubbad. Ingen kan skilja på rätt och fel längre.

Människan är ett ondskefullt och girigt fenomen. Män som kvinnor. Alla är onda.
Det gör mig likgiltig och framtiden väldigt hopplös.

Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet,
eller innebär en stor brist på tillit till andra människor.
Hatet är inte mot individuella människor,
utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten
oavsett vilken tid man lever i.
Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman,
antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.



och jag vaknar ibland och tror att jag dött
kan inte somna fast jag är trött.



Sedan finns det vissa stunder då jag glömmer allt dethär och bara känner
DET VACKRA I LIVET. Stunder när grubbel och ångest inte existerar
Som till exempel när:

- Delfinerna hoppar bredvid båten i Florida
- Han tyst stryker mig över ryggen och tittar mig i ögonen
- Flygplanet landar med en duns på Heathrow
- Dom spelar en låt jag älskar vid precis rätt tillfälle
- Jag är 13 år och Håkan Hellström kastar en slängkyss åt mitt gråtröda ansikte
- Solen skiner mig i ansiktet på väg hem efter skolavslutningen i nionde klass
och varje steg känns som ett gravitationslöst skutt på en gyllende estrad