är väldigt underskattat och för lågt värderat i sociala sammanhang
och privata sammanhang också för den delen, tycker jag.
En människa jag haft lektioner med i ett halvår
visade sig älska Queen lika mycket som jag, och jag blev helt till mig i stil med:
"A MAA GAAD shiiiit vad coolt! Detta är heelt stört. Wiiiiieeeee <3<3 gemenskap!"
Tror jag skrek också.
Men han verkade inte bry sig alls eller kunna relatera det minsta till min extas
och så är det ibland med människor. Olika uppfattning om saker. 

Kanske är det för att jag så sällan hittar människor att dela åsikter och smaker med,
som jag blir extra lycklig när det väl händer?

Samma musiksmak, humor, politiska åsikter, känslor och likadana framtidsdrömmar,
en del människor rycker på axlarna åt det. Jag blir lyrisk,
tycker det är så vackert
att hitta någon
likasinnad.

Att känna att man inte är ensam, att världen kanske inte är
full av idioter trots allt. (bara nästan)

För en månad sedan träffade jag en man att ha helt galet mycket gemensamt med,
så tokigt mycket så det nästan blev jobbigt men så sprudlande roligt och fascinerande,
men han är långt borta nu.