Jag missbrukar människor nu tills ingenting är äkta längre.
Smällarna bränns inte, smekningarna känns inte.
Jag träffar så många människor som kommer och går i mitt liv
att jag inte blir fäst vid någon.
För många samtal för att komma ihåg, komplimanger att ge och få,
ingenting som smickrar längre. Inget som generar eller imponerar.
Så många kyssar att jag glömt vilken som var med vem.

Så många avsked, saknad, så mycket glömskan och svek
att min hjärna stängt av.
Känner inte längre sorg, ilska, besvikelse. Orkar inte.
Gör bara mig själv besviken så fort jag pallar hoppas på någon, eller någonting.