Nyheten slog mig som en tsunami av besvikelse:
Hultsfredsfestivalen är död.
Hultsfredsfestivalen är död.

Jag grät lite i hjärtat när jag fattade att Jonte inte skojade igår när han sade det
och jag grät lite på riktigt i bussen när jag läste det i Metro
och tårarna sved när jag såg det på nyheterna
och jag storbölade när jag läste mejlet från arrengörerna.
Mitt hjärta bara brast i tusen krossade festivalbitar.

"Men gud vilken känslig människa asså" MEN nej 
för jag minns inte sist jag grät. Jag gråter sällan av sorg utan snarare glädje
eller besvikelse. I detta fall det sistnämnda. 
Ändå är inte jag en av de "drabbade" med festivalbiljett, jag skulle ändå inte dit. 
Jag har redan varit där två gånger. Jag har inte förlorat en festivalvistelse
men hela Sverige har förlorat en nöjesepok, en festivalklassiker, ett original.
Och det är något väldigt speciellt med original.

Hultsfredsfestivalens död påminner mig om att tiden går och att allt dör.
Presidenter och artister och trender och festivaler och du och jag.
Allt faller. Förr eller senare faller allt. /Jonas Gardell


Här är bilder från mitt Hultsfred 2008 och 2009, för bilder dör aldrig.
Om inte hårddisken kraschar.
Kärlek är detta, om någon undrar vad kärlek är.



2008














2009