Nu är jag så innerligt glad för att Spotify har alla KSMBs skivor. Ett fjuttigt steg ifrån lycklig.
och inspirerad till att skriva en öppen kärleksförklaring till den bättre tiden.

Jag vill så svidande gärna vara ung mellan 1975 och 1985. 
Klampa runt på stan i mina kängor och nitbeprydda skinnjacka,
bärandes på en och en bärbar bandspelare.
Bandspelare med klistermärken på. Såhär ser ett kassettband ut:



Såhär ser finkultur ut:


och här är jag när jag var 18 år för 20 år sedan:



Känner ni någonsin att ni är födda och lever i helt fel tid?
Jag känner tydligt i hjärtat att jag egentligen inte tillhör denna generation.
Min själ passar inte här.
Jag är en pusselbit i fel pussel och är inte alls en del av en helhet, en tid
och jag kan absolut inte tillföra någonting för framtiden när allt jag vill
är att färdas bakåt bakåt bakåt. Kasettspelare och VHS
träffas istället för att chatta, skicka riktiga brev istället för elektronisk post.
David Bowie istället för Timba fucking kukröv land
Madonna istället för Lady fucking shitpiss Gaga.

Jag saknar tiden då Mtv faktiskt spelade lite bra musik emellanåt.

Jag vill inte ens ha några barn för jag blir ledsen vid bara tanken
att sätta någonting nytt, oskyldigt till denna vidrigt övertekniska, skrämmande
materiella, ytliga och syntetiska cybervärld. f u c k  y o u.
Jag blir så fruktansvärt mörkrädd av framtiden.

Livets uppkomst, döden och rymden är INGENTING
i jämförelse med hur bottenlöst deprimerad jag blir när jag tänker på människan
och vad vi har gjort, och någonting som verkligen var bättre förr
är framtiden. Framtiden var bättre förr.