Så.
Morgonen rivstartade chockartat klockan 06.00 till Broder Daniel - Luke Skywalker,
och med känslan av att min rygg blivit fastsydd i madrassen.
Åh shit vad tung jag kände mig, som att jag hjälplöst sjönk längre och längre ner
ju mer jag försökte sätta mig upp.

Praktiken, eller APUn som det numera heter tillbringades med ett filmprojekt i skolan.
Relativt givande, vi skrattade jättemycket, kliade oss i nacken med veckade pannor
drack väldigt mycket kaffe och åt tårta,
vilket inspirerade mig till att träna
vilket leder mig till denna skadeglädjande anekdot från idag:

Jag tränade på mitt rum
gjorde lite olika träninsövningar med vikter och hög musik och allt dedär,
så plötsligt kände jag en ljudlös smäll i höger vad, och en sån oerhörd smärta 
att jag bara föll ihop pladask på golvet. Kunde inte göra annat än att skrika rakt ut
AAAAAAAAAAAAAHHH AAAJJ AAAAAAAAAAAA!!!!!!!!! tills jag tappade andan
Fattade inte alls vad som hänt, trodde nästan jag skulle dö så intensiv smärtan i benet var
men ingen hörde mig genom den höga musiken, så jag fick gråtfärdigt lidande
med hjälp av armbågarna kasa mig fram på golvet mot laptopen
med benet dinglandes efter mig, för och stänga av ljudet, och skrek TIMMMMYYYYYY!!!!
Timmy (min 15åriga brorsa) rusade snabbt upp till mig för att rädda mitt liv
och som en av Sveriges bästa brottare i sin viktklass och otroligt atletiskt
konstaterade han att jag fått någon form av kramp.

Jag vägrade låta honom räta ut muskeln som slutade plåga mig efter ca en kvart,
och från och med nu är jag rädd för att spänna de halv obefintliga muskler jag faktiskt har.


Nåväl.
Ikväll är det Boston Tea Party yeee haaaaaww
I love you guys