När jag var liten sprang jag och föll hårt mot asfalten
så jag tappande andan och skrapade upp knäna och handflatorna.
Chockad och rädd för blodet som bara rann och rann längst mina små ben
och plågan när mamma skulle pilla bort småstenarna som fastnat i mitt halvtorkade köttsår
fick mig att skrika tröstlöst så tårarna exploderade.
Sedan vågade jag inte springa på asfalt mer.
Nu är jag vuxen och vågar göra det,
men det finns andra saker
jag inte vågar göra för
att jag av erfarenhet
vet att det finns
en risk att
få ont.