Efter den mest trivsamma och trygga helgen på väldigt länge
följde någonting jag haft ångst för sen den där jävla remissen damp ner i brevlådan.
Att operera bort en visdomstand hos käkkirurgen.

Jag avskyr enkla, rutin-tandläkarbesök, 
så bara vetskapen om att någon skulle skära och sy i mitt tandkött
fick mig att spilla några patetiska tårar innan jag shotade en äcklig sörja lugnande medel.
Efter lugnande-drinken ledde sköterskan in mig i ett "vilorum"
och jag fick en klämma runt mitt pekfinger och en manick som mätte min puls.
Som högst var den på 108 när jag låg helt stilla.

Mamma var jättesnäll och satt bredvid mig hela tiden.
Själva operationen var läskig. Dom satte ett grönt skynke över hela mig, 
med hål för munnen och näsan. Jag kunde inte se eller höra någonting, bara känna.
Bedövningssprutorna sved men ju mer obehagligt allt blev,
ju högre skruvade jag upp musiken i Ipoden jag fick låna av min lillebror.
Man skulle kunna säga att The Jonas Brothers lindrade operationen.




Nu har jag en massa stygn i tandköttet, det gör ont när jag ler och pratar.
Mina kind är svullen till den grad att jag ser ut som en hamster
och hur hungrig jag än är så orkar jag inte äta.
Det är inte mödan värt.





ps.
Detta inlägg är enbart till för att redovisa hur synd jag tycker om mig själv.