Allt känslosamt skrivande i världen kan inte lätta på mitt hjärta just nu.
Ingenting väger så tungt som tomhet i hjärtat.
Jag saknar för mycket.

Jag saknar mamma.
Jag saknar Willy och min lillebror. Och min hund.
Saknar dad, farfar, Vanessa, grammy och resten av släkten jag sällan träffar ändå.
Jag saknar mormor och Patrik, längtar till julafton.
Jag saknar mina vänner.
Hanna, Josefine, Janina, Camper, Tyra, Johanna och Eric.
Jag saknar Drazen så in i helvete 
och alla andra sjökaptener som är ute på praktik.
Jag saknar Kristofer, Johan och den där mysiga ovissheten innan universitetet.
Jag saknar alla bortglömda vänner och jag saknar alla mina ex.
Jag saknar till och med alla värdelösa ragg och alla dåliga fester.

Jag saknar skitHässleholm och pissTyringe.
Saknaden blir så in i helvetes jävla intensiv om nätterna.
Den slår mig som en trumma, som tiotusen hjärtslag i sekunden.
Jag saknar så mycket att jag nästan går av på mitten och försvinner.
Försvinner som alla minnen av allt jag saknar kommer att göra.