Sedan min första pojkvän har jag överanalyserat män.
Följt deras blick och tolkat kroppsspråk, tonläge och ordval. Känt av vibbar.
Trodde jag.
Men var gång jag vilat huvudet mot ett mansbröst med dova hjärtslag mot kinden,
och ställt frågan "Vad tänker du på?" har jag blivit lätt besviken. 

De tänker aldrig på att låten i bakgrunden går i takt med mina andetag,
på hur mitt hår doftar eller det förflutna, framtiden, glädje eller sorg.

Dessa män jag uppriktigt nyfiket och med romantisk förväntan frågat
"Vad tänker du på?", har svarat att de börjar få kramp i armen.
eller att de är trötta. eller behöver gå på toa.
Eller något liknande eller inget särskilt eller inget alls.






En gång tittade jag djupt in i en flammas ögon och lade huvudet på sned
- Vad tänker du på? frågade han mig.
Jag tänkte på att hans hy såg helt perfekt ut i det där varma kvällsol-ljuset.
- Inget särskilt, svarade jag.