Någon av mina fiender har byggt en Melissa-voododocka
och gått lös med nålar på den ikväll,
för det har fanimej varit den värsta kvällen hittils i år.
Låt mig berätta.

Klockan 18.30 var jag färdig med skolarbetet i skolans datorsal
och kollade busstider. Jag hade precis missat bussen,
så jag satt kvar i skolan och väntade en timme.
Jag gck sedan utan mössa genom en iskall och våldsam snöstorm
till busshållsplatsen och väntade. Och väntade.
Efter en halvtimme, då istappar började bildas längs mina öron 
gav jag upp och gick till skolan igen för att invänta nästa buss.
20.30 skulle den gå.
Jag stred plågsamt ut i snöstormen, men denna buss kom inte heller.
Istället kom en man i 60årsåldern. Han pratade mycket.
Jag försökte vara trevlig men rösten vek sig av mitt epileptiska skakande.
Fy fan vad kallt det var, och bäckmörkt och orkanblåsigt och skitjävligt.

Men jag väntade på bussfan. Jag hade ju inget val.
Klockan blev 21.30 och jag stod kvar i den jävla busskuren
och försökte ge respons till mannen som pratade,
tills han berättade att han satt i landstinget som sverigedemokrat
och började propagera om varför invandrig är dåligt.
"Det blir inte värre än såhär", tänkte jag då jag höll på att frysa ihjäl,
kunde inte komma hem och hade fått en frälst sverigedemokrat på halsen.

I två timmar stod jag ute i det jävligaste vädret jag kan minnas
och väntade förgäves på Ölandsbussen som aldrig kom.
Jag gick igenom min telefonlista efter eventuella klasskamrater att sova hos,
men hittade ingen jag vågade fråga. Jag bad till vädergudarna om nåd,
men förgäves. Om det inte vore frysgrader skulle tårarna runnit. 



Slutligen ringde jag undergivet mina grannar
och bad dom att köra tre mil genom hotfull snöstorm för att hämta mig.
Det gjorde dom och fick alla pengar jag hade
samt halva min själ som tack.

På vägen tillbaka såg vi genom höljet av mörker och snöanfall
en bil som låg halvvägs tippad åt sidan i ett djupt dike.
Vi stannade bilen och kämpade oss igenom ovädret,
för att finna en ung tjej och en sju veckor gammal bebis i den olycksbådade bilen.
De var båda oskadda men hjälplösa.
Vi räddade dom.

Fortsättningen på hemresan satt min chaufför och var varm i hjärtat
över hur hon räddat den bedårande bebisen och den unga mamman.
Jag försökte bara bita ihop genom den outhärdliga smärta jag kände i fötterna.
Känslen i dom försvann efter en kvart utomhus,
och jag hade stått helt stilla i den där jävla busskuren i över två timmar.
Nu har jag varit hemma och instängd i mitt varma rum lika länge.
Iförd tre lager kläder och två filtar, men mina fötter är förskräckligt röda
och saknar ännu all antydan till någon som helst känsel.





Shit.
Att jag lyckades skriva ännu ett långt empatisökande blogginlägg.