Det är tragiskt hur dumma svenskar är. 
Så egoistiska, rädda och sprängfyllda av ignorans,
samt fullkomligt ovetande om vad fan som är viktigt.


En nära vän kunde inte ta sista bussen hem eftersom han inte hade kontanter
och ingen på den nästan fulla bussen ville låna honom 22 kronor
så han lämnades kvar på perrongen i snöstorm med tre mil hem.

Han berättade en natt att han vill till Bangladesh.
- Men det är jävligt mycket fattigdom och misär där, sade jag.
- Dom hade lånat mig pengar till bussen, svarade han.




Människor blir inte lyckligare människor av pengar och materiella ting.
Ett liv i rikedom är ett liv i ständig strävan efter mer av allt.
Rika människor blir sämre på att vara människor. Handikappade. Funktionshindrade.
Vi orkar inte längre gå någonstans eftersom vi tar bilen överallt, hela tiden.
Vi kan inte prata och leka eftersom Tvn visar plastdrömmar från USA
och vi läser inte böcker
eftersom vi hellre läser någonting fullkomligt meningslöst på facebook.

Ingenting tyder på att en människa blir lyckligare av en Ipad, superTV, 
rolls royce, sidenlakan, sjurättersmiddag eller ett guldhalsband. 
Alla behov av prylar är en illusion skapad av stadsmakterna och producenterna
för att ge dessa makt och pengar till oändligheten och vidare
(eftersom de aldrig någonsin kommer bli nöjda och lyckliga)

Min dröm är, istället för att bli ekonomsikt oberoende,
att bli psykiskt oberoende. Oberoende av propaganda, influenser och skitsnack
som både media och den privata kretsen skapar och kastar på mig.
Tänk att ha ett psyke starkt nog att ingenting kan bryta ner, påverka eller manipulera.

Jag tror inte att barnen i Bangladesh blir hjärtekrossade
om de inte får det där PS3spelet i BR-katalogen.
Människor i Bangladesh blir inte deprimerade eller utbrända var tredje månad.
Varannan amerikan går till en psykolog.



Det är vi som är världens verkliga misär.