Med fötterna i sätet och blicken ut mot öppna, vackra landskap
påminns jag dagligen om att jag är en väldigt lyckligt lottad 19årig universitetsstudent.
Öland får besök av tusentals turister varje sommar, till och med utifrån kontinenten
och där sitter jag varje dag, lätt morgontrött i en skumpande buss
och betraktar dess skönhet genom stora rutor. 



Jag har räknat till sjutton stycken K-märkta väderkvarnar i olika volym och färg
längs den 45 minuter långa turen på väg till skolan.
Röda stugor med vita knutar och ständig utsikt över solens reflektioner i det mörkblå havet
på andra sidan pumpaodlingar, majsfält och betesmark för får, kor och hästapållar.
Hamnar, badplatser och små söta lantcaféer med "Världens godaste plommonpaj"
längs vägkanten.

Kisar mot solen över ölandsbron och hälsar på Kalmar Slott på andra sidan. 
Två storkar flyger ikapp bussen.




Det är så jävla vackert här och Visst är hemma är där hjärtat är,
men Öland skulle vinna mot Hässleholms kommun i alla skönhetstävlingar någonsin
(sen kan Hässlehåla skryta hur mycket dom vill om trädhuset och kalkbrottet)
Öland och Kalmar är ändå mycket finare
och det är ett mjukt plåster på såren när hemlängtan svider.