Det går inte exakt att sätta fingret på varför,
men jag trivs inte bra här i Kalmar.

Kalmar har hur mycket hav som helst,
men hur mycket jag än stirrar ut mot horisonten så är det inte särskilt vackert.
Kalmar har alla shoppingmöjligheter jag behöver
men ingenting sitter bra i provhytten.
Kalmar har hur många pizzerior som helst,
men gör inga pizzor som får mig att säga "Mmmmm oh my god", hur bakis jag än är.
Kalmar har hur många uteställen som helst
men ingen där det känns naturligt att dansa sig svettig.
Kalmar har fest onsdag, fredag, lördag
men jag minns inte sist jag hade riktigt kul.

Kalmar har hur mycket roliga, intelligenta och snälla människor som helst
men ingen som får mig att känna mig trygg, önskad eller älskad.


Förstår ni?
Kalmar är ju egentligen en jävligt bra liten stad, men jag kan inte att trivas.
Ingenting känns naturligt här. Ingenting synkar med mina fotsteg. 
Men jag har en nödvändig utbildning och en helt underbar pojkvän här.
Annars hade jag tagit nästa tåg härifrån och aldrig åkt tillbaka.
Kalmar hade inte brytt sig.
För Kalmar är jag bara ännu en förvirrad student som kommer och går.

Vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen alls.
"Jaha, ännu en skitdag i skitKalmar med folk som skiter i mig.
Jag sover nog hellre och drömmer att jag är någon annanstans."

Tanken på att bo kvar här i två år till ger mig djup ångest.
Sorgligt men sant. Sorry.