Med en klyschigt stekande sol över min lilla ryggtatuering
satt jag på Café Nostalgia i Kristianstad.
Eftersom meningen inte bör bli för lång, för att undvika missförstånd,
så sätter jag punkt där jag tror det passar. 
Trots att vi inte sätter punkt när vi talar, för att göra det lättare att lyssna.
Eller?
Jag har radbrytning alldeles för ofta i denna blogg.
Det är för att jag kan.


Hur som helst satt jag där på caféet och läste meningen om och om igen;
Det är en människas rädslor som formar henne.
Det är en människas rädslor som formar henne.
Det är en människas rädslor som formar henne.
Det är en människas rädslor som formar henne.

Det är en människas rädslor som formar henne.



Tankarna skenade iväg mot självterapi. Vad är JAG rädd för då?
Människors ondska.
Hur påverkar det mig?
Misantropi, bitterhet, samhällskritik, desperation. Inte sorg, snarare vrede.
Hat.

Men tankarna hann inte bli djupare än så för vissa tankar gör ont att tänka.
Då låter jag bli.
Istället tar jag en klunk ur den heta vätskan baristan kallade "kaffe".
I själva verket smakar det som om någon hällt kokande vatten i en mugg
och sedan tillsatt några droppar kaffe-extrakt.

Flyttar mig till skuggan. Rädd att bränna mig.
Eller rädd är inte ordet, men jag vill inte bränna mig.
Sedan slår mig tanken; Vad är egentligen rädsla?
Är vi rädda för allt vi inte vill ska hända?

Men tänk alla hypotetiska händelser vi fruktar i onödan,
tragedier som aldrig inträffar.
Och de som inträffar kan vi ändå inte kontrollera.
Kan rädslan vara en överflödig instinkt?
Det är en människas rädslor som formar henne.

Många är rädda för att visa rädsla.
Rädda för att visa rädslan för att visa rädsla. Eller är de rädda för själva rädslan?
Och kan en människa vara rädd för att INTE visa rädsla?
Om han höjer näven och hon spottar istället för att rygga tillbaka,
blir slaget mycket hårdare.

Det är en människas rädslor som formar henne.



Jag har radbrytning alldeles för ofta i denna blogg.
Det är för att jag kan.