Kärlekspar tilltalar inte mig. 
Förmågan att kunna se ett förälskat par på stan eller i film
och tänka Aaw vad fina de är! besitter inte jag.
Jag föredrar när människor är solo och oberoende.
Singlar är nästan alltid mer sociala och roliga att hänga med.
Fullkomligt egna individer som inte associeras som en del av en duett.
Begränsas. Binds.
Men det finns såklart undantag.

Ett par som verkligen gjorde mig glad och fick mig att känna att
Nej men kärleksförhållande kanske inte är så dumt trots allt,
var Hanna Fridén och Kristofer Ahlström.




De var inte bara sanslöst vackra tillsammans
utan också enligt min intuation genuint galet förälskade.
Det känns som TRUE LOVE. Humorspäckat, känslofyllt, passionerat.
Inte som alla dessa som är ihop för att ha någon, och har hittat någon.
För att de är uttråkade och det ser bra ut på facebook.
Sedan tar det slut. Då hittar de ett substitut och får många kommentarer. 

OCH liksom alla andra förhållanden, tog det såklart slut mellan Hanna och Kristofer.
Jag är skeptisk.