Den vanligaste gest jag gör efter att ha fått en genuin komplimang:
En hand på hjärtat medan den andra fläktar min låtsas-rodnad i ansiktet
samtidigt som jag blygsamt kollar ner i marken. Sedan skrattar jag bort det.
Att säga "Tack" vore ju att självgott hålla med,
och att säga "ÅH TACK SÅÅÅ HEMSKT MYCKET!!!" vore att överdriva.
Det är svårt att handskas med fina komplimanger.

Om däremot en konservativ smygrasist med böghatar-tendenser
och mindervärdeskomplex på grund av sin underutvecklade penis,
vill argumentera för antifeminism och/eller övertala mig
att djurens uppgift faktiskt ÄR att dö för att vi ska äta dom, blir jag lättad.
Sådana människor är lätta att handskas med, eller bara vifta bort.

Ljuv är tillfredsställelsen jag får av att provocera dummisar.
Deras vrede är massage. Tänk att någon lägger energi på att hata lilla mig!
Väldigt smickrande faktiskt.




Ibland får jag otroligt fina kommentarer här.
Sådana jag kan gå tillbaka till och läsa när jag är ledsen. Som terapi.
Ibland får jag odrägliga, dryga kommentarer här.
Alltid från män. Besserwissrar som ska ifrågasätta mig. Det är också kul!

All respons är kul
utom tystnad.