Ventilationen susar. Kylskåpet surrar. Bilar kör förbi.
Personen ovanför går på toaletten. Elementet låter på ett sätt jag inte kan förklara.
Väckningsalarmet går om fem timmar. Tre timmar. En timme.
Jag ligger helt blickstilla och blundar. Väntar på sömnen.
Men sömnen är som alla de män jag någonsin fallit för; Oberäknelig.

De små tankarna tillhör dagen.
Som att ett värmeljus kostar en krona styck på Coop Forum.
Som att det är väldigt halt utomhus och kläder, mat och fest.

Sedan faller kvällens mörker över mina tankar.
Det oändliga grubblet tar över mig fullständigt. Igen. 
Att sitta i soffan en vanlig kväll blir tortyr när de stora tankarna slagit mig.
Jag kan inte sluta tänka på livet och de stackars människorna.
och hur mycket jag än anstränger mig för att tänka lätt och glatt
så sjunker jag djupare och djupare.

Små glada stunder uppskattas kortvarigt, men jag glömmer aldrig tyngden.
Jag kan komma på mig själv med att skratta och i samma sekund tänka
"Hur fan kan jag skratta Världen är ond Människor dör Vad gör jag här?"
Mitt dåliga samvete plågar oavbrutet.

Det är allra värst om natten i min lägenhet.
Alla ljud psykar mig till galenskap och ensamheten spyr på mig.
Sömnen hånflinar åt mig där jag ligger naken, stilla och väntar. Håller andan. Blundar.
Det känns som att jag har genomskådat världen, att jag insett Sanningen
och att allt annat är falskhet och lögner. En diskret fasad av det hemskaste.
Men jag vet att det är fel. Jag är inte korkad. Bara rubbad.
Och fruktansvärt trött.


Hoppas sömnen kommer snart så jag slipper tänka.
Jag tror jag håller på att bli galen.