Vi svarar det vi borde svara. Bara sådär.
Hur mår du? Jodå, bra tack, själv? Det rullar på.
Sedan blir det tyst. Då bör man sucka, nynna eller låtsas vara upptagen.

Varför lägger vi oss inte bara på rygg och skriker ut vår ångest?
Vi är så himla bra på att prata men får aldrig någonting sagt.
Vi har blivit upplärda att bete oss på ett särskilt vis till den grad
att vi till och med tänker på ett särskilt vis. Hela livet.


Människor! Ni kramas för lite.
Gråter för lite. Skrattar för tyst. Ler för lagom.
Fast det är inte ert fel. Det är så ni är programmerade. 

Men jag hatar att känna skam när att jag visar sorg,
och jag hatar att låtsas vara glad för att slippa känna skam.
VAD FAN SKRIKER VI INTE UT VÅRA KÄNSLOR FÖR??????
Som om känslor skulle vara töntiga när det är det coolaste som finns.
Att visa känslor som ett barn; villkorslöst, ärligt och naket.
Det är så jag vill ha mitt liv.

Men för all del. Fortsätt gå genom livet precis lagom allt.
Stäng in ångesten bakom en fin fasad som aldrig blir perfekt.
Skratta i rätt decibell. Anpassa galenskapen.
Ryck på axlarna och se tuff ut hela livet.

Sedan dör du.