Jag vill skriva er de viktigaste ord, så starka att ni börjar tänka.
Men jag faller på min egen tröskel,
den är för hög för mina små steg.

Det var länge sedan jag skrev kärlekspoesi.
Kanske för att det betraktas som någonting att skämmas över.
Jag skäms sällan.

Helst vill jag vara så romantisk att stearinljusen och musiken rör sig i takt med fuktiga tungor
och passionen delar samma luft men genom olika lungor
och allting som sägs har redan sagts i film men det spelar ingen roll
för allt är sant ändå.
Helst vill jag ha solnedgångar, kyssar i regn, rulla runt på en äng och stjärnhimmel.
Rymma tillsammans mot ett hemligt land
Hoppa fallskärm hand i hand
idka älskog på en öde strand
och sånt.



Men helst av allt
så vill jag bara få vara med honom.