Våren är instabil som plockepinn. Den vill men vågar inte,
för visst gör det ont när knoppar brister. Bokstavligt och metaforiskt.
Fingrarna är lila istbitar men jag svettas under koftan.
In och ut ur affärer på stan.
In och ut.
In och ut.
In och ut.

Jag gillar att lyssna på Misfits när jag går på stan.
Alla människor jag passerar är så mysigt ovetande
om att jag lyssnar på att mörda bebisar och våldta mammor,
på ett komiskt nonchalant förbjudet vis.

Ibland tror jag att klädkedjornas skyltningsansvariga spanat in mig.
Skyltdockorna brukar bära liknande outfits som jag bar för några månader sedan.
Vet inte om jag finner det smickrande eller förnedrande.
Plaggen sitter mycket snyggare på de anorektiska plastdockorna.
Men där går jag och tittar på outfits med misfits.

In och ut.
In och ut.
In och ut.
Slut.