För att någon måste berätta.




När jag var tretton år berättade jag för fyra tjejkompisar
att jag hade fått min första orgasm.

De satt nyfikna och förundrade och ställde frågor om hur det gått till.
Jag berättade och de verkade tycka att ämnet var väldigt spännande.
Ingen vågade erkänna att de någonsin rört sig själva på det sättet,
men det visste jag att de hade. I hemlighet. 
Snacket ägde rum en fredagkväll.

Måndagen efter hälsade inte tjejerna på mig i skolan.
De kollade istället äcklat på mig, viskade vidare och skrattade.
Jag fattade direkt och kände en kraftfull stöt av skam. Det sved i tårkanalerna.
Min lilla onanihistoria spred sig och alla "populära" tjejer frös ut mig ganska brutalt.
Killarna sade att jag var en äcklig hora men frågade ändå om jag ville knulla.
De var väldigt elaka. Det var i sjuan.

Jag var högpubertal och hade jävligt dåligt självförtroende
så jag började ta ut min skam och ångest på olika okreativa sätt.
Jag gick upp mycket i vikt, sökte desperat bekräftelse av killar, skar mig,
skrev långa texter om hat och dödslängtan, klädde mig i excentriska utstyrslar och så vidare.
Det höll på ett tag.

Att killarna viftade med sina små penisar i skolkorridoren,
skrek högt under lektionerna att de skulle gå och runka på toaletten,
svinade loss, skrek KNULLA, KUK och juckade mot allt som rörde sig (eller inte rörde sig),
spelade ingen som helst roll.
Det jag hade berättat för mina vänninnor var enligt högstadiets normer 
fullständigt oacceptabelt.


 (Jag vill tillägga att jag nog hade mått ännu sämre under min lilla tid som mobboffer,
om inte Hanna Liljekvist hade varit min bästa vän oavbrutet under hela tiden.)


Plötsligt slutade jag trycka säkerhetsnålar genom huden. Jag bara tröttnade. 
I fjortonårsåldern utvecklades jag till en slags radikal oberoende råfeminist,
som ett slag tillbaka mot det lilla trauma jag genomlidit.
På min "blogg" på lunarstorm skrev jag skitlånga, asförbannade feministiska texter
om hur jävla orättvist allt var och hur idiotiska vidriga onda hemska svin män är.
Det var skönt. Hundratals personer läste och jag fick mycket hat och kärlek i respons.
Debatterna jag skapade var jävligt stimulerande.

Flera av de unga tjejerna som läste min starka blogg slutade ta skit
och blev feminist som jag.
Dessa tjejer är så vitt jag vet fortfarande feminister som inte tar skit.

Snart övergick skälsorden Äcklig fitta/hora i skolan över till Feministjävel/feministhora.
Men istället för att äta, deppa och skada mig själv
så skrek jag tillbaka, argumenterade och provocerade.
Jag var inget offer längre utan snarare en liten eld som de kastade bensin på.
Stolt som fan var jag.
Och jag har varit feminist sedan dess.



Epilog:
Tjejerna som var hemskast mot mig är nu antingen tjocka eller har anorexi.
En är förlovad med en kille som bär keps och kör EPA-traktor.
En jobbar i Norge och använder alldeles för mycket "Brun Utan Sol".









Jaha, så varför ville jag skriva allt detta? Det är ju tabu att skriva personliga saker!
1. För att jag aldrig gjort det förut.
2. För att jag känner att det behövs.
3. För att jag nyss såg filmen "Tusen Gånger Starkare". Gör det så fattar ni. 



Tack för mig.